n Det är en konst att summera ett helt vuxenliv på film och veta vad som ska med och inte. Filmen om Cornelis Vreeswijk gapar för stort och resultatet blir ljummet eftersom det mesta flimrar förbi. För att hinna med att berätta allt har regissör Amir Chamdin snabbspolat det mesta. Samtidigt finns det delar som inte är tillräckligt utforskade. Det beskrivs aldrig hur han exempelvis kom till Sverige, något som känns av yttersta vikt. Så som historien är berättad i den här filmen förefaller det nästan som om Cornelis anlände ensam och aldrig återfann sin familj. Djup och intensitet saknas överlag här. Vi får aldrig veta vem människan var.
När det mesta sker på ytan är det i alla fall en tröst att ytan är så pass vacker. Detaljer är välgjorda, det ligger en autentisk känsla över decennierna som passerar. En del skådespelare är porträttlika sina karaktärer, exempelvis David Dencik som Fred Åkerström (mannen som kan sägas upptäckte Cornelis) eller pojken som spelar sonen Jack. Ytan passar gestaltningen av en man som var allt annat än polerad. Smink och glamour är och var långt borta från Cornelis händelserika liv.
Hans-Erik Dyvik Husby, annars sångare i hårdrocksbandet Turbonegro, gör stundtals ett bra jobb som Cornelis. Men hans porträtt, liksom filmen, saknar intensitet, saknar själ. Han är lik, hans gestalt påminner helt klart om Cornelis men det krävs mer i en biografi.
Efter att ha sett "Cornelis" blir man lustigt nog sugen på en annan film om honom, kanske en dokumentär. Känner man inte till hans liv behöver man gå ut på internet och hitta information om diverse händelser, för i sin iver att visa allt har filmen lämnat en hel del luckor. Någonstans på vägen har ordentliga dialoger glömts bort. Som många musikfilmer räddas den av musik som är bra nog att bära stora delar av filmen. Men, snyggt och likt räcker bara en bit och avsaknaden av fler lager känns.