Cirkusvärlden i världen
PER ARNE WÅHLBERG Inte bara glitter Carlssons
Clownen Miko, Göte Forsberg. Får ett eget kapitel hos Wåhlberg.
Foto:
Och när det gäller cirkus är författaren Per Arne Wåhlberg. Det här är hans fjärde bok i ämnet, den stora kartläggningen var Cirkus i Sverige som kom 1992.
Utan att veta - ingen kan veta mer - torde det ändå vara omöjligt att någonting ur cirkusvärldens historia längre kan vara dolt. Åtminstone inte när det gäller artister, inbördes förhållanden, olika anställningar, speciella färdigheter, cirkusars växlande framgångar och en mängd anekdoter. 47 historier från cirkusens magiska värld utlovas!
Som den där om Kapten Willmer som var svajmastartist. Tänk på det jobbet och betänk att han hade synfel, "ett besvärande dubbelseende" faktiskt, och det blev till och med så besvärande att han dog av det. En huvudbalans på en mast 35 meter högt upp i luften blev hans öde. Han hetter Tage Linsjö i verkliga livet.
Annars handlar det ofta om framgångar och människor som finner varandra, gifter sig med varann, arbetar tillsammans och med barn några år, slår sig till ro och odlar sin trädgård och naturligtvis mer än gärna pratar med cirkuskännaren Wåhlberg om gamla tider. Det här är ju inte den första boken, men en som lägger ytterligare fakta till de tidigare beskrivna. Dessutom med vinkel på arbetsmiljö som också blir ett stycke svensk arbetsmarknadshistoria, om än av det speciellare slaget.
Många har fötts in i cirkusen, lärts upp av föräldrarna, andra har tränat från unga år för att "få vara med".
Wåhlberg är som många vet Norrköpingsbo och fastnade för cirkus första gången när han var sex år och Orlando-Strassburger kom till Fredriksdal. Det var 1938. Den utgångspunkten gör också att mycket Norrköpingshistoria finns att hämta, både vad gäller besök i stan och artister som har rötter i området. Så är man plötsligt placerad i Skarptorps koloniområde en kväll när Wiktor Björn-Karlsson som for runt med just en björn på cirkus, berättar. Om hur han lånades ut till Ingmar Bergman som skulle ha djuret med i filmen Gycklarnas afton. Scenen höll på att spricka då Bergman skrek "ta in björnjäveln". Då vägrade björnen som var ett känsligt djur enligt sin husse. Enligt Wiktor Karlsson fick regissören till sist vända sig mot björnburen och säga "jag ber så väldigt mycket om ursäkt. Om ni behagar så återupptar vi snart filminspelningarna." Så gick han och arbetet kunde fortsätta.
Wåhlberg blev lärare och rektor, men hans berömmelse som cirkusexpert har också gjort att många vänt sig till honom med historier och annat material. Något kan det också bidra till en hyllande stämning, det är naturligtvis de som lyckats, konstnärligt och socialt, som vill berätta. Naturligtvis är det också den kunnige och djupt intresserade lyssnaren som lockar fram alla historier. Det sägs också att många har fått veta mer om sin egen historia efter ett samtal med Wåhlberg.
Bara namnregistret i slutet är en berättelse. Orlando, Trolle Rhodin, Scala, Felix Alvo, KnäppUpp, Minnelli, Multråmannen, MalmstensDon Bertino, Bronett, osv.
Bokens titel antyder det hårda arbetet bakom ytan. Det kanske ändå är den kombinationen som hör till det magiska med cirkus. Det är (var) doften av djur, hö och halm, de där omöjligt skickliga aktörerna som spetsat sin konstart till artisteri - att det ser lätt ut, att man rycks med av en spänning. Glittret finns ju på toppen, men döljer knappast mödan.
Så jobbar vi med nyheter