Chris Barber till Norrköping
NORRKÖPINGChris Barber och hans band slog igenom med svängiga låtar som "Petite fleur och "Ice Cream" på 50-talet. När han började spela trombon trodde han inte på någon lång karriär inom jazzen.- Vi bestämde oss att hålla på så länge det gick och att vi skulle vänta tills bubblan brast. Nu är vi här 50 år senare och jag väntar fortfarande! säger Chris Barber.
Den bästa jazzen är tidlös, enligt den världsberömde brittiske trombonisten Chris Barber, som turnerat i 50 år. Den 6 oktober spelar The Big Chris Barber Band på Louis De Geer i Norrköping. FOTO: VICTOR SCHELL
Foto:
- Livet som turnérande musiker vore inte så attraktivt om det inte vore för musiken. Resorna är tröttande, men när jag kommer till resans mål och musiken finns där spelar inte resan någon roll. Så länge jag tycker att det är roligt och folk vill komma och lyssna tänker jag hålla på.
I november utökade Barber sitt Jazz & Blues Band med tre nya orkestermedlemmar: en trumpetare, en saxofonist och en trombonist.
- Med de tre nya medlemmarna kan vi spela mer ifrån Duke Ellingtons repertoar som vi alltid älskat i bandet, men förut var svårt att få fason på. De hade bra idéer om hur vi skulle förbättra oss.
- Jag måste erkänna att jag har roligare med bandet nu än jag haft de senaste tjugo åren.
Det var i början av 40-talet som Chris Barber hörde jazz på radio, och fick upp öronen för musiken. När hans skola flyttade på grund av kriget fick lille Chris längre resväg till sina fiollektioner i Cambridge. Han fick busspengar av sin pappa, men i stället cyklade han och köpte jazzplattor för pengarna.
<b>Vändpunkt i livet</b>
- Första gången jag hörde jazz live var en omtumlande upplevelse, en vändpunkt. Jag såg George Debb Dixielanders gång efter gång och brukade sitta framme vid scenen vid trombonisten Harry Brown.
En dag frågande Harry Brown om Chris ville köpa hans trombon för sex pund och ten shilling. Han köpte den och började spela.
- Jag hade ju hört och sett hur han spelade och kom inte på något skäl att tacka nej. Det var ett förskräckligt instrument, som inte var värt pengarna. Jag vet inte om det var det bästa beslutet i mitt liv, eller det sämsta, skrattar Barber. Men det fick mig att börja spela och jag inom ett år hade jag bildat min första orkester.
För Chris Barber är det viktigt att utvecklas musikaliskt, men ändå hålla fast vid den traditionella jazzen.
- Folk har olika åsikter om vad det innebär att vara trogen jazzens rötter. Vi gör den musik som vi uppfattar som traditionell jazz, som inbegriper blues och olika former av afro-amerikansk musik.
- Jag betraktar inte friformjazzen som jazzmusik, även om jag uppskattar den. Den uppfyller helt enkelt inte de kriterier jag ställer på jazz. Vi har en melodi som vi bygger improvisationer kring, som jazzen förhåller sig fri till.
Helt trogen jazzen är Barber dock inte. En av de senaste gångerna han var i Sverige var vid en konsert i Malmö som gästmusiker i Van Morrisons band. Han har också samarbetat med Dire Straits Mark Knopfler.
<b>Föredrar konsertlokaler</b>
Många förknippar dixielandjazz med rökiga och trånga pubar som man lyssnar till med en öl i handen. Men Chris Barber föredrar att spela på konserthus som Louis De Geer.
- Det är varmt, folk pratar och akustiken är bedrövlig på pubar. Med en öl i handen kan folk inte applådera, med andra ord får man en publik som aldrig tycks uppskatta det man gör.
<b>Perfekt akustik</b>
- Till konserthus kommer folk av en anledning och det är att höra musiken. Akustiken är perfekt och man har det utrymme som krävs på scenen.
- Om arbetsmiljölagarna som finns i affärer och på kontor skulle gälla överallt måste nog varenda jazzklubb stänga. De som arbetar där har inte de bekvämligheter de behöver. Jag kan inte göra mitt bästa på pubar.
Så jobbar vi med nyheter