DeGeerhallen, Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Martyn Brabbins
Solist: Fredrik Ullén, piano
Verk av: Walton, Pickard, Vaughan Williams
Genomgående brittiska förtecken vid torsdagskvällen konsert där musiken bjöd en välavvägd blandning av charmfull elegans och allvar.
Orkesteruppdukning ad modum GSO som vi sett ett par gånger i höst var denna gång återställd till den gamla ordningen.
John Pickards pianokonsert, ett både för solist och orkester virtuost och piggt verk i en enda lång sammanhängande sats framfördes ffg i Skandinavien. Det är vacker musik, med ibland medvetet svajig intonation, rapp dialog och framträdande rytmiska inslag (hela fem slagverkare medverkar).
Mycket och svårt att spela för hela orkestern, noter även till solisten (och bladvändare) är nödvändigt för hålla samman helheten. I den långsamma delen fallande rörelser i träblåset mot botten av skira stråkar, solostämman framträdde här tydligast med ett känsligt och nyansrikt anslag. Pianot hördes inte alltid, men det var kanske inte heller kompositörens avsikt, då så mycket ligger i orkestersatsen.
Tekniska svårigheter tycks okänt och främmande för solisten Fredik Ullén, till vardags professor i neurovetenskap och hjärnforskare vid Karolinska Instititutet. Fingrarna flyger över tangenterna blixtsnabbt, flyhäntheten bländande i en pianostämma som är komplex och intrikat invävd i en tillika komplex och rik orkestersats.
Naturligtvis begåvning men också många timmars övning bakom detta fenomen. Jag kan inte låta bli att tänka på hur övande och musicerande kan befrukta andra områden som inlärning och forskning, och hur underbart skulle det inte vara om politiker och beslutsfattare ute i Sveriges kommuner insåg värdet av detta. Om barn ges möjligheten att lära sig att spela, så vinner alla på det, se bara vad El Sistema åstadkommit! Publiken var, om än inte så stor som man skulle ha önskat, hörbart uppskattande och kompositören John Pickard fanns på plats.
Ralph Vaughan Williams komponerade sin femte symfonin under andra världskriget, och inledningen samtidigt mättad och ljus kanske speglar en trots oroliga tider känsla av förtröstan. Underbara hornsoli med klanger att vila i och engelskt horn i tredje satsens Romanza, håller hoppet levande. Martyn Brabbins lite stort yviga men mjuka gestik byggde upp en orkesterklang i långa linjer, monumentalt och lågmält på samma gång. Jag hör både sorgsna orgelackord och Sibelius svårmod i Finlands oändliga barrskogar. I finalens avslut är dock allt ljus, lugn, frid.
Konserten inleddes av ett humoristiskt och lättsamt verk av Walton, Scapino, en uvertyr med inte så lite cirkuskänsla och överraskande och lekfulla soloinsatser blåset, där tuban gav extra guldkant.
SON-vännerna delade ut årets höststipendium som tillföll hornisten Jan Leijonclou.
