CH, vpk, 88 idag. Äldre bildad herre med v-specialiteter
Werner Schmidt C-H Hermansson - en politisk biografi Leopard
C-H Hermansson
Foto:
En ny bok
I dag fyller förre vpk-ledaren Carl-Henrik Hermansson 88 år. I dag utkommer också en biografi som med sina 600 sidor och sin notapparat ser ut som en doktorsavhandling men i själva verket är en lättläst och grundlig historiebok över vänsterns utveckling i Sverige.
Hermansson - vanligen kallad CH - föddes 1917, krigets och de revolutionära resningarnas år. Som student var han socialdemokrat och medlem i ett SSU där man ännu läste Kommunistiska manifestet.
Småningom insåg han att sossarna "deserterat från det socialistiska projektet". Han gick med i Clarté och vidare in i det kommunistiska partiet. Inte för att göra karriär utan i visshet om att han som marxist och gift med en judinna hade små möjligheter att överleva om Hitler tågade in i ett Sverige vars eliter ännu "marscherade i takt med Nazitysklands segerrika arméer".
Men det gick bakåt för Hitler och en aning framåt för Sveriges kommunistiska parti. Kongressen 1944 anslöt sig till det efterkrigsprogram som Wigforss presenterat och som CH menade att kommunisterna hade större möjligheter att genomföra än sossarna.
Det som skiljer CH från arbetarrörelsens övriga ledare är hans kunskaper och hans vetenskapliga hållning till politik och ekonomi. Det gör att han på ett enkelt sätt kan formulera sånt som alla borde få lära sej i skolan, såna självklarheter som
att de rika länderna är rika just för att de fattiga länderna är fattiga,
att människors arbetskraft blivit en vara som köps och säljs till marknadspriser,
att ett arbetarparti bör föra en politik som ser till att en allt större del av nationalprodukten dras undan storfinansens inflytande,
att det inom den offentliga sektorn är behoven som styr medan det inom den privata sektorn är vinstmöjligheterna som är drivkraften, osv.
Under CH:s ledning blev skp/vpk ett allmänt accepterat parti. Norrköpingsgrabben Sven Nordlöf var med och skrev partiprogrammet. 1962 gav CH ut boken Monopol och storfinans, där hans analys av de femton familjerna kom att bana väg för statliga utredningar om ekonomisk maktkoncentration.
Både som redaktör för Ny Dag och som partiordförande har CH fått kämpa för sina övertygelser och för sin intellektuella integritet. Han visade demokratiskt sinnelag och oberoende av öst. Han kritiserade de sovjetiska myndigheterna för behandlingen av Alexander Solzjenitsyn. Han bekämpade stalinismen men kunde samtidigt se det värdefulla i Stalins teoretiska arbeten liksom i t ex Lenins analys av imperialismen. En intellektuell hållning som stred mot politisk vulgärpropaganda från både vänster och höger.
Werner Schmidt säger att CH:s skriverier i Ny Dag på 40-talet gjorde att socialdemokratin oroades över den nya kvalitén i kommunisternas propaganda.
CH hade i början tvekat om han skulle ägna sej åt kultur eller politik. Det tycks ha varit den nödvändiga kampen mot nazismen som drev honom in i politiken, men till kulturarbetarna behöll han ett gott förhållande. Vid partikongressen 1944 medverkade Karl Gerhard och Birgit Cullberg och vid vpk:s sista kongress under CH:s ordförandeskap stod artister som Finn Zetterholm, Gösta Ekman, Allan Edwall och Ulla Sjöblom på estraden.
När jag själv 1965 skulle börja försörja mej som fri skribent fick jag rådet att skriva kåserier i Tidsignal som partiet just börjat utge med Per Wahlöö och Maj Sjöwall i redaktionsrådet och med ambitionen att upplåta spalterna åt en bred vänster. Tyvärr blev Tidsignal inte gammal, men för mej betydde den en skjuts in i frilansandet.
Tio år senare var det dags för CH att lämna över till Lars Werner. I Folkbladet Östgöten 5 mars 1975 svarar CH på frågan hur en partiledare ska vara:
- Han ska vara en sammanhållande kraft och ha en ideologisk fasthet. Han ska verka inspirerande på partimedlemmarna och kunna tänka framåt, ha visioner.
Låter självklart. Men hur många såna har vi sett i svensk politik - efter CH?
Så jobbar vi med nyheter