Carmina Burana i Värmekyrkan ett lyckokast

Kultur och Nöje2001-10-15 00:00
Den är rent insmickrande Carmina Burana. Och man ger sig omedelbart. Den är betagande och bedragande, jublande, bedjande, hyllande, frågande, flirtande, viskande, och tillsammans alltså rent förförande.
Att Michael Bruze som körledare, Göran Sarring som recitatör och regissör, hela Körkompaniet (Bel Canto, Musikaliska Sällskapets Kammarkör, Akademiska kören i Linköping samt elever ur musikklasserna i Norrköping) har kunnat samlas kring Carl Orffs suggestiva musik i det här storslagna framförande är ren och skär glädje. Man anfäktas av patriotisk stolthet och lycka - bara genom att sitta och lyssna.
Körerna var väl samtränade och följde ytterligt väl Bruze som höll alla trådar i sina händer, den viktiga växelsången flöt lätt och naturligt.
Värmekyrkan som lokal, fond och kuliss med endast tre svarta tygvåder som ytterligare utsmyckning ger en spännande inramning. De medfarna väggarna låter oss själva fantisera fram miljöer som musiken beskriver. Vi kan förmodligen uppleva de olika satserna mycket olika.
Sopranen! säger några efteråt. Men tenoren då! Och han med det breda registret, han var väl baryton! I ordning handlar det om Lisa Gustafsson som fyllde varje skrymsle med fylliga toner, Mikael Bellini som tog hand om några av de mest smäktande disharmonierna och Ulf Lundmark som till sin djupa sång också hade det mesta skådespeleriet.
Slagverket är viktigt i den här musiken som ju har rötter i den medeltida kyrkomusiken men arrangerats under 30-talets modernism. Där fanns pålitliga krafter genom Mats Ander, Peter Eliasson, Anders Haag, Tomaz Nilsson och Mika Takehara. På piano Mats Jansson och Yoriko Asahara.
Texten är på latin och forntyska, vill man kan man läsa den i programmet efteråt. Men som vanligt i opera känner man att man förstår så mycket man behöver, åtminstone i den omedelbara upplevelsen. Inom kören skedde ofta och smidiga förflyttningar, hela lokalen användes på ett fantasi- och lekfullt sätt, ungdomar föll in som dansande dervischer och underströk stämningen; i Ann-Christin Eklunds koreografi.
En liten anmärkning vad gäller lokalen är att fläktarna låter för mycket, de tysta pauserna, så viktiga här, störs av ventilation som kanske skulle kunna skruvas ner.
Helgens tre förställningar var tidigt utsålda. Man kan bara hoppas att den här satsningen upprepas.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!