Last Stop: Fruitvale Station
Cnema
Regi: Ryan Coogler
I rollerna: Michael B Jordan, Melonie Diaz, Octavia Spencer, Ariana Neal, Kevin Durand m fl.
Betyg: * * * *
Senaste åren har USA kokat av flera rasistiskt betonade brott där unga svarta män skjutits ihjäl mer eller mindre på grund av sin hudfärg. Regissören Ryan Coogler kommer från Oakland där obeväpnade Oscar Grant blev skjuten i ryggen av en polis nyårsdagen 2009. Händelsen skapade debatt, demonstrationer och en del våldsamma upplopp. Coogler blev intresserad av att göra en film om som hände. Redan innan manuset var färdigt hade han tänkt Michael B Jordan i rollen som Oscar Grant. Med facit i hand var det helt rätt för Jordan förkroppsligar alla de nyanser en människa med Grants förutsättningar bär på. En godhjärtad, hjälpsam ung man som samtidigt begått en hel del misstag i livet. Jordan spelar både allvaret och lekfullheten i Oscar Grant till perfektion. Det här är en man, och en familj, som försöker göra bättre under usla omständigheter. Även de andra skådespelarna övertygar starkt.
Filmen ”Last Stop: Fruitvale Station” handlar inte om den fatala händelsen i första hand. Istället fokuserar Coogler på dygnet som ledde upp till tragedin. Syftet är att visa människorna som drabbades och Oscar i första hand. Filmen handlar också om den brutala sociala orättvisa som slår mot män som Oscar. På det sättet har Ryan Coogler lyckats ta sig bortom statistik och siffror. Han har närmat sig historien på ett intimt och personligt sätt. ”Last Stop: Fruitvale Station” är en emotionellt mycket stark film utan att vara sentimental. Oscar Grant varken glorifieras eller demoniseras, han används som ett exempel för att visa de strukturella problemen med rasism och fattigdom. Om det förr var arbetslöshet som satte människor i ekonomisk misär så räcker inte ens arbete längre. Den nya underklassen kämpar i en strid som till synes inte går att vinna utan stora strukturella förändringar.
”Last Stop: Fruitvale Station” är Ryan Cooglers regidebut och en superb sådan med berättarteknik av första klass. Den känns som en mindre teatral version av ”Återträffen”, inte för att det handlar om samma ämne utan för att de delar samma typ av nerv. Med subtil hand visar Coogler en mycket viktig sanning.