Bruno Ganz gör Hitlerfilmen sevärd
UNDERGÅNGEN - HITLER OCH TREDJE RIKETS FALL***Filmstaden
Bruno Ganz som Adolf Hitler i "Undergången", en film med starkt dokumentär känsla men som lider av att vara alldeles för lång. Foto: Sandrew Metronome
Foto:
Filmen ska inte väcka sympati för Hitler och hans idéer, övermänniskoidealet, den tyska revanschlusten, rasismen och förföljelsemanin, snarare skapa intresse för en egendomlig, svårt störd person fylld av verklighetsfrånvänt storhetsvansinne, politisk fanatism, romantiskt ödes- och nationstänkande och förakt för svaghet. Dessutom antagligen med begynnande Parkinsons sjukdom och stor tablettmissbrukare, fast det nämns inte i filmen. Den balanserade människan som kunde ta folk ser man bara i början då han anställer en ny sekreterare, Traudl Junge, en historisk person, som i filmen har åskådarens och den vanliga människans perspektiv på dagarna då naziregimen upplöstes i orgier, omöjligt försvarskrig och en rad självmord.
Hitler i filmen är ingen utklädd filmstjärna eller rörlig vaxgubbe i historiedramatiska tablåer utan en rätt medioker, småvuxen typ, omväxlande rasande, småapatisk och självömkande. Populärbilden av en skräckfigur med en frånstötande politisk lära glider över i en avsminkad bild av en tröttkörd, förfallen maktmänniska, fånge i sina egna idéer, neuroser, fysiska och psykiska skröplighet. De riktigt ruskiga nazisterna i filmen är propagandaministern Goebbels och hans extremnazistiska fru. Hos dem har politisk fanatism gått över i blindhet och vanföreställning med mord på sina egna barn som följd.
Filmen omkring porträttet av Hitler är mycket konventionell. Den har en ytlig historisk realism i bilden av bunkermiljön och gatustriderna. Händelserna i bunkern skildras avsiktligt utan stora gester eftersom de är nog så dramatiska i sig själva. Hitlers och Eva Brauns självmord och annat vi inte vet något om visas inte i bild. Det liknar rätt mycket det som kallas dramadokumentär, dvs. påhittad dokumentärfilm.
Det är oskönt och osminkat ungefär som i Schindlers list fast ofta mycket mer fyrkantigt. Men visst är det påhittat ändå, ett historiedrama lite i Shakespeares anda, med Hitler som en sorts Macbeth, som intresserar med sin maktlust och sina vanföreställningar fast han är frånstötande på samma gång.
Så jobbar vi med nyheter