Sandökravallerna har ägt rum, skriver Bo R Holmberg i efterordet till Bortom saknaden. Men just Sixten, Henning och Viola har aldrig funnits. Det är tydligt att det finns en verklighetsförankrad grund i berättelsen, och mycket av dess stämning bygger på tanken att det här skulle kunnat vara verklighet, det skulle kunnat vara min morfar, farfar eller farfars far som var tolv-tretton år 1907 och som råkade hamna mitt i sågverksstrejken, som råkade hamna på den nästan brottsliga sidan och fasttogs av polisen, sattes i häktet och var nära att hamna i fängelse.
När Sixtens mamma dör måste han, fast han bara är ett barn, ge sig av hemifrån och börja arbeta. Hans styvfar vill inte ha honom i huset och Sixten söker sig till sågverken längs älven. Tillsammans med vännen Henning hittar han jobb, men råkar samtidigt hamna mitt i de historiska händelser som jag precis berättade om.
Berättelsen om Sixten och Henning är en berättelse om pojkars vänskap, om en tid för inte så länge sedan, men som när jag läser om den framstår som väldigt avlägsen. Det handlar om en vardag som inte är dagens svenska ungdomars, men som fortfarande är vanlig bland barn i andra delar av världen. Här tror jag att boken har en funktion att fylla - att vidga vyerna och förståelsen för andra förhållanden. Det är dessutom ett smart knep i ungdomslitteraturen, jag minns hur jag själv i mellanstadiet älskade böcker om Svåra Förhållanden. Holmberg gör det bra. Språket är välanvänt och lagom tidstypiskt.
Det här är på sätt och vis vad som i filmvärlden kallas bromance, en nära, icke-sexuell relationsskildring mellan män, för även om här finns en heterosexuell, mycket kysk, kärlekshistoria mellan Sixten och Viola, så är det Henning och Sixten som har den viktigaste relationen. Det är fint. Ändå kan jag inte låta bli att undra varför det innebär att de kvinnliga karaktärerna tydligen måste vara döda, ihopdrömda eller allmänt platta.