Bröder som inte håller ihop
Elementarpartiklarna Filmstaden
Bruno (Moritz Bleibtreu) i "Elementarpartiklarna" är den otäckaste filmkaraktären sedan Aleinmonstret medan Christiane (Martina Gedeck) är flickan som gör allt för att göra honom lycklig. Foto: Nonstop entertainment
Foto:
Film
Om ni undrar hur en manlig sexuell neuros ser ut kan ni se "Elementarpartiklarna". Där vandrar den runt i en beige kostym, arkitektskägg, vädjande collieblick och lystrar till namnet Bruno.
Bruno är den ene av de två bröder som följs i "Elementarpartiklarna", en tyskifierad version av fransmannen och skandalmakaren Michel Houellebecqs debutroman med samma namn. Den andre brodern, Michael, är genetikforskare och lika spännande som budgeten för Örkelljungas plan- och byggnämnd.
Men Bruno... Bara att se honom gör kroniskt ont som ett brutet ben. Han är rasist, sexgalning, småpedofil och, efter att ha lämnats av sin mamma, latent kvinnohatare. En levande psykiatridiagnos med lika mycket social kompetens som en stridsvagn. Jag får lust att tvätta händerna bara jag tänker på honom. Lars Norén ligger förmodligen och vrider sig i sin säng i teatral vrede över att han inte uppfann honom först.
Men brödernas obalans är också filmens. Varje gång kameran vilar på Michael vill man somna; när den hittar Bruno igen sitter man där och famlar efter Oscarstatyetter. Nästan.
Tyvärr blir de båda historierna aldrig sammankopplade på ett vettigt sätt. I stället får man njuta av Brunos framfart, av det utdragna lustmordet på hippie- och new age-kulturen och - förlåt att jag tjatar - av Bruno.
Så jobbar vi med nyheter