Johnny Depp är briljant, i sin bästa roll på flera år, som olycklig och familjekär vampyr och fabriksägarson, som efter 200 år i likkista vaknar i 1970-talets USA. Med oftast bara små medel, tonfall, blickar och gester, visar han mångsidighet och nyansrikedom som skämtare i bakvänt tjusig vampyrsminkning. Replikerna i omständlig 1700-talsstil fyller han med lyckad självironi.
Depp som vampyr är en stor sevärdhet. Själva filmen oerhört underhållande, fast inte så originell som Burton när han är som mest inspirerad, mer av en skicklig variant på hans vanliga skräckkomik.
Humorn kommer ur den sirlige vampyrens möte med 1970-talets umgängeston, hippies, musik och prylar. Men det som betonas är triangeldramat mellan honom, hans förlorade men nu uppståndna älskade och en försmådd, svartsjuk häxa, som han hatar och åtrår och dessutom konkurrerar med i fiskebranschen. Det är hjärta och smärta, familjestolthet och girighet i en förutsägbar men välspelad familjemelodram i foto och miljöer, som liknar både familjen Addams och engelska skräckfilmer från 1960-talet, som Burton dyrkar.
Eva Green som den arroganta och högmodiga häxan är framför allt en lyckad, giftig parodi på obehagliga men karismatiska affärskvinnor, som Alexis i Dynastin. Michelle Pfeiffer har en liknande roll (miss Ellie i Dallas ungefär), överhuvud för vampyrens utfattiga, orosfyllda familj som under hans driftiga ledning ska återvinna sin sociala status.
Burton visar som vanligt, här med hjälp av talangfulla unga skådespelare, stor sympati för viljestarka, missförstådda, lidande barn och ungdomar med udda förmågor. Här gör han det i en sarkastisk, morbid ton, med väldigt lite av hans vanliga patos.
Den konstfulla blandningen av spex och nästan allvarligt menad skräck med blod, åska, herrgård och spöken är avsiktlig, själva mixen är det som är menat att roa. Det är samma metod som hos Almodóvar, filmsåpans mästare, och Tarantino. Ett stort skämt för amerikansk publik är filmens likhet med den kultstämplade TV-såpan Dark Shadows (1 225 episoder, 1966-71). Det roliga i det går oss förbi eftersom serien inte visats i Sverige.
I Tarantinos stil är musikvalet, med skräckrockaren Alice Cooper, Karen Carpenter, Donovan, Barry White, The New Seekers och Moody Blues i oväntade, skämtsamma kombinationer med bilder i Burtons typiska stil.
