Amour skildrar en gammal man som djupt kärleksfullt och lojalt vårdar sin svårt sjuka fru hemma i våningen i Paris. Hennes halvsidesförlamning blir allt svårare, och efterhand slutar tankarna och talet att fungera. Filmen genomsyras av starka mänskliga känslor, som kryper in under skinnet på åskådaren. Det betyder att österrikaren Haneke har nått en ny mognad som bildberättare och människoskildrare. Hans tidigare filmer som Det vita bandet och Pianisten är nog så briljanta på olika sätt men var inte alls avsedda att blottlägga människors personlighet, styrka och skröplighet så mästerligt åskådligt och nyansrikt som här.
Jean-Louis Trintignant som mannen gör (i en enstaka comebackroll) ett minnesvärt porträtt av lugn och orubblig kärlek, styrka och integritet. Hans självuppoffrande sätt att möta en närståendes sjukdom och borttynande är filmens mänskliga kärna och främsta ämne.
Hustrun möter sin sjukdom med kraft och klarsyn, tills hon blir så nedbruten att matvägran blir hennes enda sätt att meddela sig. Hon spelas med lågmäld inlevelse av Emmanuelle Riva, fortfarande mest känd för genombrottet i Hiroshima - min älskade (1959). Tillsammans ger de två skådespelarveteranerna ett sällsynt övertygande porträtt av två människor som varit gifta länge.
Haneke berättar kärvt uppriktigt och totalt osentimentalt, men inte så hårt och nattsvart som i sina tidigare grymt satiriska och pessimistiska filmer. I några samtal finns mild humor. I bostaden sprider lampor ett varmt sken. Darius Khondjis foto är oftast ett mästerstycke av realism. De strikt enkla och samtidigt vackra bilderna liknar lite dansken Dreyers strängt formade filmer. Bergmans Scener ur ett äktenskap (1973) kan man också jämföra med. I enstaka inslag av overklighet och mardröm hävdar sig Haneke som vanligt som obehaglig provokatör, men i slutet överraskar han med en oväntad glimt av tröst, som har intressant likhet med slutet i Bergmans Smultronstället (1957).
Frånvaron av tröst och falsk optimism är annars en röd tråd i filmen. Det spelas musik av Bach, Beethoven och Schubert, men den avbryts hela tiden. Konsten tonar bort, tröstar inte i det låga, ofrånkomliga vardagsslitet. Några bilder av landskapsmålningar fyllda av stillhet tycks påminna om förlorad livsfrid, men målningarna är inte till för att ses av paret, utan av publiken, som en sorts andhämtningspaus.
