Bråddjupet från barn till fånge i kvinnokönet
GERTRUD HELLBRAND Vinthunden Wahlström & Widstrand
Berättelsen är som ett lapptäcke av minnen ihopsydda med smärtsamma stygn. Många avsnitt är kvävande och gör mig nästan fysiskt illamående.
En återkommande fråga är: Vem vill plåga en ensam ung kvinna?
Romanens jag slänger ut den frågan i ett chattrum och det kommer snart många svar, det ena värre än det andra. Männen blir anonyma hot som inget hellre vill än att reducera en ung kvinna till objekt, till en kropp att utnyttja.
En av dem är en namnlös och frånstötande fotograf med skrymmande kroppshydda. I en källare fotograferar han kvinnan i alla tänkbara, förvridna, ställningar. Ända tills hon får nog och binder honom för att sedan njuta av att höra honom banka på dörren och böna om att bli frisläppt.
Något ljusare är barndomsbilderna, som nog fler hästtokiga tjejer än jag känner igen sig i: Låtsasritterna på ett plank när man inte ville vara flicka, utan helst av allt ville vara Alec Ramsey på Svarta Hingsten.
Kanske är viljan att inte vara olik en del av den ångestskapande processen att gå från barn till vuxen, i övergångsfasen finns ingenstans där man är trygg, ingen värld att höra hemma i, inte vuxenvärlden och inte bland barn.
Då är det lätt att längta tillbaka till det bekanta, till barndomen. Men redan där finns en föraning om allt det svåra, för möjligen är det den barnsliga längtan att vara lik böckernas hjältar som i sin förlängning leder fram till självdestruktiviteten och känslan att vara fångad i könet.
Den uppbrutna kronologin är snårig, men öppnar samtidigt för flera parallella läsningar av texten och ger ett postmodernistiskt eko av att det inte finns bara en berättelse, utan flera olika.
Gertrud Hellbrands språk är högtidligt och precist. Hon säger i en intervju i Folkbladet att det symbolrika språket i mansvärlden handlar om att "sätta spår i den rena kvinnokroppen", och ger exemplet att man använder vitt som en oskuldens färg. Men hon använder samma symbolspråk och återkommer ständigt till kvinnans längtan efter den vita snön. På ett sätt är det lite förbryllande, för även om man inte kan uppfinna ett nytt språk, kan man åtminstone undvika schablonerna.
Det allra viktigaste med romanen är att ämnet, problematiken kring övergången från flicka till kvinna och kvinnans roll, är angeläget. Romanen river, stökar om och väcker frågor, men det är som om den glider undan när jag är på väg att få grepp om den. Men så är också unga kvinnors självdestruktivitet och smärtsökande svårt att begripa.
Så jobbar vi med nyheter