Bra föredrag, men inte teater

Efter publicering så kan berättelsen läsas som den absoluta sanningen. För i historieböckerna står det si och i arkiven står det så. Om hundra år är det kanske vår samtids mest omskrivna personligheter som kommer att tolkas på ett sätt som ligger långt bortom den korrekta sanningen. Kanske kommer tusentals myter om Paris Hilton som hjältinna, som drottning eller som häxa att florera. Precis så blev det för Calamity Jane. Vilda Westerns hårdaste brud med tuggtobak i käften och ett hölster fullt av vapen. Calamity Jane var prickskytt, sjuksköterska, cirkusaktris, alkoholiserad, dansare och så fortsätter listan tills ingen vet var den började. Ingen vet vad som är sant, ingen vet egentligen vem Calamity Jane var. Regissören Olle Pettersson tar sig emellertid an utmaningen att gestalta den djärva kvinna som fått stå i skuggan av Wild Bill Hickok, Buffalo Bill och till och med Lucky Luck. Hur torde man göra det bättre än att låta Calamity själv berätta om sitt liv. För visst är det en vacker tanke att låta Kyri Sjöman ensam gestalta Calamity. Att låta henne berätta om livet i Deadwood, om kärringarna där som gav henne svårmod och om kärleken, obesvarad eller ej, till Wild Bill. Att låta henne berätta för publiken och sin osynliga dotter om det tuffa och orättvisa livet hon levt. För Kyri är briljant och sättet hon håller sin monolog på är faktiskt imponerande. Att ha Lars-Olof Ohlsson som trött diabildstekniker/sidekick är också en vacker tanke. Särskilt vackert blir det när han plockar fram sin banjo och sjunger sånger som ingen säkert vet ursprunget till. Men det är också där det vackra tar slut. Historierna som berättas borde vara spännande. Det är pang pang, indianjakt och snuskiga kärlekshistorier kryddade med svordomar. Men ingen utav dem är särskilt trollbindande. Allt känns istället som en enda långa historielektion. Årtalen haglar ner och ett ständigt "namedropande" av Vilda Western-gubbar gör att allt bara blir rörigt och distanserat. Det känns som ett föredrag, visserligen annorlunda men ändå som ett föredrag. Ska inte Vilda Western vara en munspelsspelade Charles Bronson i Once upon a time in te west. Gnisslande saloonsdörrar och regeringsmän som snor åt sig markägarnas mark för att bygga nya järnvägar? Allra helst ett par bankrånare, mycket sand och en cowboy som badar i en hästs vattenkar också. Hur som helst så ska det inte vara ett föredrag. Men kanske är det så att avsikten inte behöver vara något annat än att just gestalta personen Calamity Jane. Att rabblandet av årtal och Vilda Western-gubbarna bara tillhör hennes personlighet. På bondsvenska heter det skryt. För Calamity hade skin på näsan. Hon var en tuff brud, absolut inte i lyxförpackning, som stod upp för sig och sitt. I alla fall på ytan. Under hatten och cowboy-utstyrseln fanns en kvinna som inte som kände sig nöjd med det hon åstadkommit i livet. Och till sin dotter sa hon: "Jag vill att du ska bli en anständig kvinna". Och visst säger de att skryt kommer från osäkerheten. Eller så var det bara så det blev när omvärlden tolkade det som skrevs om henne. Och en tolkning är allt det var. Vem Calamity Jane var och vad hon egentligen gjorde lär vi nog inte få veta. Men en myt, gestaltat som ett föredag, kan vara god nog.

Information till våra läsare

Bra föredrag, men inte teater

Författare och journalister skvallrar, skapar fiktion om riktiga människors liv och ger läsaren en föreställning om vad verkligheten är.