Boyacioglus femte diktsamling

Som vanligt vänder Daniel Boyacioglu till sin läsare ur ett underdogperspektiv. Han är killen från förorten, invandrarsvensk ur underklassen och han vill skriva både för de han kommer från och de han numera också tillhör: kulturetablissemanget, och med en fot i ursprunget och den andra i sin nutida verklighet kan det naturligtvis bli knepigt att få ihop det, att hitta en röst som kommer ur ett eget, solitt själv, istället för att vara kluven och dubbelpipig. Och just detta är väl Daniel Boyacioglus problem som poet. I ena stunden kan hans dikter vara rent reportagemässiga, ja ibland nästan som paroller, som i den långa dikten Longör, som är mer som ett pratsamt manifest snarare än poesi. Å andra sidan kan Boyacioglu i nästa stund prestera en bedövande intensiv och blodfylld dikt, som i den uppdelade dikten Ringsignal, eller som i den korta Hösten en prolog: "Löven ligger på marken / som en peruk av ögonfransar //man måste springa på sina väggar / för att kunna definiera sitt rum." I några rent självbiografiska dikter från barndomen, med en brutal och avskydd far, kan man som läsare förstå smärtan bakom texterna, men den rent poetiska spänningen saknas oftast, tyvärr. Men här finns nog mer att hämta för framtida dikter. Som poet är det dags för Daniel Boyacioglu att välja vilket ben han ska stå på, det hungriga, intensiva och spännande, eller det hippa, pladdriga och språkrörsmässiga. Han är en poet som ju ändå har gåvan att kunna prestera riktigt starka, helgjutna samlingar.

Information till våra läsare

Boyacioglus femte diktsamling

Daniel Boyacioglu (född -81) debuterade som poet 2003 med samlingen Istället för hiphop. Nu kommer hans femte diktsamling, med den kanske både förklarande och kryptiska titeln Det är inte hennes fel att jag skriver sämre.