Bortslarvad idé
SHALL WE DANCE **Filmstaden
Jennifer Lopez i en dunkelt fönster längs förortstågets spår. Vackrare eller än så här blir aldrig "Shall we dance". FOTO: BUENA VISTA
Foto:
Richard Gere spelar en svenneman som varje dag tar svennetåget från sitt svennejobb hem till sin svennefamilj och inte tänker mer på den saken - förrän han en kväll får syn på den sorgsna kvinnan som tittar ut genom fönstret på fasaden där det står "Miss Mitzi´s dance school". Kanske är just hon spjutspetsen som kan sticka hål på hans sega bubbla av instängd vardag.
Så ska en film börja.
Tyvärr fortsätter "Shall we dance" på ett sätt som en film absolut inte ska fortsätta. Det är som om alla i filmteamet var rädda för att halka omkull om de tog ut svängarna för mycket på dansgolven. Skämten är tama och allvaret blir aldrig riktigt allvarligt - till slut sitter man mest hela tiden och tänker på vad till exempel Working Title ("Notting Hill") hade kunnat göra av det här.
Ett annat problem ligger i castingen av Jennifer Lopez som kvinnan i fönstret. J-Lo dansar som en gudinna, men så fort hon ska agera önskar man att hennes storhetstid sammanföll med stumfilmens. Nu är hon fast i en sorg som aldrig går på djupet, ett vackert ansikte som är lika stelt som kroppen är smidig.
Richard Gere, å andra sidan, är lika trött och ointresserad här som han sprudlade av danslust i "Chicago".
Så jobbar vi med nyheter