Böcker, film och att få höra till

Det är mycket med böcker nu. Om man känner en trend mellan tummen och pekfingret så handlar nog det mesta som utges om att man ska bli bättre. Människa, hundägare, älskare, ätare, blomskötare, barnvakt, bullbakare, sakletare, hemjurist, turist, nihilist, komponist och så förstås målare, snickare tapetserare och så vidare.
Det är det stora. Utgångspunkten är att något är fel, att man går och bär på talanger som man ännu inte utvecklat.
I tv framträder författare som får kolossal tid till sitt förfogande för att marknadsföra sina nedtecknade idéer.

Såg ni hon som försökte övertyga Jan Guillou om att knorren var att varje morgon eller om det var kväll, intala sig att man är riktigt bra, kanske till och med bäst. Gör man det tillräckligt ofta och intensivt så blir man det sa hon.
Alltså, det blev lite komiskt när Guillou var lyssnaren. Han sa själv att han inte skulle må så bra, ja till och med bli galen, om han skulle prata med sig själv på det viset. Vilket inte stoppade den unga kvinnan som talade från en annan värld, en där självförtroende var något man fick slita för.
Allt kommer sig av bokmässan, nej inte allt för utgivningen finns där ändå, men all reklam för den här psykunderhållningsläsningen. De mest marknadsanpassade skrifter höjs till skyar. Och gör avtryck kan man märka.
"Jag läste nåt fantastiskt bra om hur man ska göra när man håller på att bli utbränd," kan nån säga - och mena det.
Som om man inte vet vad man ska göra då? Som om det förresten är möjligt att sätta stopp innan.
Hörde just från bokmässan på radio, alla talar om att det finns så mycket där. Mängden ramlar över dem. Minns att själva logistiken kan knäcka de bästa försök att bilda sig. Seminarier och jippon, det ena mer spännande än det andra, hojtar om uppmärksamhet och det blir många hötappar för en stackars åsna.

Annars är ju film mer aktuellt i våra krokar fast i skrivande stund har härligheten knappast hunnit börja, hoppas det funkar med alla planer på att sätta i sig av det stora utbudet den här veckan.
F.ö: Inge jag känner bryr sig om om kungen har flickor på rummet. Apropå skriverierna. Även om rummet borde vara upptaget av hans förmälda, men det är ju något mellan dom. Möjligen är det en brist jag och mina vänner har, men vi kanske är så åldriga så vi minns hur det var på gamle kungens tid! Jag menar Karl XIV Johans. Det skulle väl vara risk för att han överhuvudtaget fått behålla sitt jobb om han inte haft just flickor på rummet. Och flickorna stod minsann högt i kurs och var berömda för sina breda erfarenheter. Madame Pompadour, n´est pas?
Roligt att tänka på hur den tidens massmedia arbetade, tidningar som till exempel Le Canaille som hade riktiga konstnärer som medarbetare.

Galnare och galnare, jag förstår inte det som händer, sa författaren Klas Östergren i tv häromkvällen. En efter en hålls fram och ska visa sina konster och jag förstår inte vad det betyder.
Nej, jag förstår nog inte heller vad det betyder. Det är i alla fall alltid något annat än det man ser.
Riktiga böcker gör att man känner igen sig, att man hittar resonemang eller händelser som gör att man känner tillhörighet. Även om det bara är att man inte fattar nåt. Bättre att inte fatta tillsammans.