Med dofter från Calle Jularbo, Saharas sanddyner, Greklands karga landskap, asiatiska kryddor, norska fjordar, cajun från Louisiana och countryblues a la Mississippi John Hurt fick de tre publiken att jubla!
”Detour” betyder ungefär ”omväg”, och det kan man kanske kalla det när de tre på scenen tog oss med på en omtumlande och stundtals känsloladdad resa i olika blueslandskap. De tres samarbete inleddes 2010 när Ale Möller, som annars kanske är mest känd för sin medverkan i olika projekt inom svensk folkmusik, för en tid blev utsedd till ”Artist in residence” i Skara konserthus. D.v.s., han fick det musikaliska ansvaret och bjöd då in Eric och Knut.
Samarbetet har sedan fortsatt och detta stopp på Crescendo ingick i en tvåveckorsturné, Eric Bibb häll sig till gitarren och sången, Knut Reiersrud sjöng och spelade dobro, slidegitarr, munspel och ”vanlig” gitarr medan Ale spelade flöjt (bland annat av Trafikverkets orangefärgade plaststolpar utmed vägarna), dragspel, mandolin, munspel, ett orientaliskt blåsinstrument… visst ja, han sjöng också!
De tre visade prov på musikanteri av sällan skådat slag. Ofta var det tung-gung som fick publiken i gungning. ”Don't let nobody drag your spirit down” svängde grymt.
– Där fick ni!, sa Ale efter sista tonen.
I ”Doctor Aman” visade Ale att blues är densamma i de flesta länder. Här var det Grekland som bidrog med råmaterialet. Man kunde riktigt känna smärtan när Ale sjöng på grekiska i en rebetikasång.
– Jag tycker nostalgin var bättre förr, klagade Knut Reiersrud och presenterade ”Back Door Blues”.
Vi förflyttades till Amerikas söder med lav och mossa hängande från trädens grenar. Som ett mellanspel fick vi en av Pelle Lindströms polskor, ”Tjuren i dammen”, som Ale framförde på munspel. Kvällens starkaste inslag var ”Rosewood” som Eric Bibb stod för.
Den handlar om en lynchning i staden Rosewood i Florida 1923.
En vit kvinna beskyller en förrymd straffånge för att ha misshandlat henne, när det i själva verket var hennes egen man. Vad som sedan följde var en smärtsam påminnelse om människors intolerans och hat mot färgade människor i USA. Ett hat som på inget sätt har försvunnit.
Innan kvällen var slut fick vi också lite cajundoftande kryddor och sång på kreolska av Ale som också spelade dragspel.
Som sagt, blues kan låta olika i olika världsdelar och epoker, men med Ale Möller, Eric Bibb och Knut Reiersrud vid rodret kan det lika gärna vara Mississippi John Hurt och ”Creol Bells” som polskor och kärlekstrubbel på grekiska!