Blottar mänsklighetens fulaste sidor
Cary Fukunaga blottar en del av mänsklighetens fulaste sidor i sin film "Sin nombre". Två parallellhistorier vävs ihop, den ena om en ung gängmedlem som försöker fly undan och den andra om en ung kvinna som försöker nå drömmålet USA.
"Sin nombre" utspelas bland mexikanska gängmedlemmar så tatuerade att de ser ut som noggrant utritade kartor över ett mardrömslandskap.Foto: Sandrew Metronome
Foto: Eniac Martinez
Willy, själv en gång hänsynslös brottsling står inte ut när gängledaren försöker ännu en gång våldta. Han gör det som ingen kommer undan med, han dödar ledaren. Sayra har tillsammans med sin far och farbror tagit sig på ett godståg för att illegalt ta sig in på amerikansk mark. Bland all emotionell kyla och mänsklig grymhet sipprar humanitet ut mest hela tiden. Det är den främsta styrkan med den här filmen. Trots all hopplöshet finns det något gott i något hörn. Kampen mellan autentisk atrocitet och naiv godhet är filmens röda tråd. Huvudkaraktärerna är själva bärare av dessa sidor. Medan Willy ser sin framtid dö ut i samma stund som han sätter kniven i sin ledare, tror och hoppas Sayra hela tiden på ett bättre liv bortom gränsen. Han säger att han inte är rädd för att dö men skrämd över när och var det kommer att ske. Hon frågar honom om han ska med henne till New Jersey där släkten finns. "Sin nombre" har marknadsförts som en film om latinamerikanska flyktingars väg till ’friheten’ i USA. Egentligen är det en film om flykt, både från fattigdom men också från brutalitet. Utan att själv ha minsta erfarenhet av gängproblematik inser man att skildringen är smärtsamt äkta. Så här skulle maffiafilmen "Gomorra" ha gjorts. Men där misslyckades filmmakarna och istället blev det nästan en actionrulle. Fukunaga har skapat ett av de starkaste anti-gäng-produktioner någonsin. Efter att ha sett den här filmen vill man krossa varenda en över hela världen. Cary Fukunaga har inte regisserat många filmer men det är föga förvånande att han arbetat som kinematograf tidigare. Fotoarbetet är maffigt och porröst. Det är tydligt att den här regissören har ett öga för det visuella. Dessutom har han fått skådespelare som ger filmen en nästan dokumentär känsla. "Sin nombre" gör ont, det är den överhängande känslan. Trots det lyckas den kännas betydelsefull och värdefull. Smärtan i filmen har en större poäng än att bara ge upphov till tårar.
Så jobbar vi med nyheter