Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Herbert Blomstedt
Crusellhallen, Linköping
Musik av: Beethoven
En maestro, en nestor, ja en ytterst skicklig hantverkare dirigerade i torsdags kväll Norrköpingssymfonikerna i ett gediget Beethovenprogram. Herbert Blomstedt, orkesterns chefsdirigent för så där 50-talet år sedan, stod åter på pulten. Den här gången i Linköpings Konsert- och kongress och med anledning av orkesterns storslagna 100-årsjubilerande.
Att på det här viset få möta tidigare chefsdirigenter sätter verkligen orkesterns namn på kartan - hur många namnkunniga dirigenter har inte gått i skola hos just Norrköpings Orkesterförening! Att spela ett helt program med Beethoven kräver en medvetenhet hos både orkester och dirigent där fokus måste finnas på - musiken! Och det gjorde den i Crusellhallen där vi före paus fick höra tre uvertyrer och efter paus den mäktiga Eroican.
Med spänstig vigör gör Maestro entre och den energin ger han sedan vidare till orkestern som är på tå programmet igenom. Med bärig vitalitet spelas Prometheus-uvertyren, följd av behaglig tyngd och kraftfullt dynamiskt växelspel hos Coriolanus. Milda klanger i Leonora avslutade uvertyrserien och här ville Blomstedt lite mer än orkestern som mot slutet blev baktung och lite stelbent. En både stram och generös attityd gav Blomstedt i Symfoni nr 3 Ess-dur. Återigen hittade han in till den där energin som mejslar fram detaljerna ur helheten. Följsamma och snyggt formulerade stafettlöpningar i träblåset hjälpte helheten som gav briljans i ton, klang och inställning i allegrot. Dirigentens energi nådde inte hela vägen fram till orkestern i andra satsens inledande finlir, han ville nog klämma mer ur orkestern än vad som fanns att ge och bärigheten sviktade en smula.
Över i den tredje satsen var orkestern återigen laddad och intensiteten i musiken är tillbaka när en snyggt levererad horninsats hjälpte oss vidare. Övergången till finalen sker med Blomstedtsk koncentration och utan transportsträcka är vi inne i skiftningar och nyanser som bara väntar på att få lyftas fram. Orkerstern låter sig formas och med snabb växelverkan i stämmor och uttryck spelas finalen som sig bör - nu eller aldrig, den går inte i repris! Maestro Herbert Blomstedt hittade tonen i orkestern och lät den blomma fritt!
