Hypnotisören, efter Lars Keplers roman, ser man inte för kriminalgåtans skull. Det är bara en enkel variant av de vanligaste intrigerna i TV-serier som CSI och i amerikanska seriemördarfilmer. Men ur det trådslitna mönstret av mord, likbilder, spaningsarbete och dödshot lyfter Lasse Hallström fram ett eller möjligen två familjedramer. De berättar han med vemodigt allvar, i gråfrusen svensk julvardag, och med Mikael Persbrandt en av sina bästa roller som läkare med kunskaper i hypnos. Här finns en oglamorös familjetragik, oftast fångad med lätt hand, som efterhand får en att bli ganska nöjd med filmen. De enkla skrämseleffekterna, skräckmusiken i klichéstil och de dåligt varierade flygbilderna över Stockholm har man överseende med.
Familjedramerna har i gammal såpoperastil att göra med moderskärlek, både sund och osund, försvunna barn, misstro mellan makar och hotad familjelycka i allmänhet. Lena Olin gör sin bästa roll på åratal som läkarens ångestridna hustru, som har svårt att lita på sin man, och som är mor till en kidnappad blödarsjuk son. Här visar Hallström sevärd förmåga att skapa välgjord familjedramatik som klingar helt svenskt, utan amerikanska tonfall, fast situationerna är välbekanta från både internationell thrillerfilm och Martin Becks möten med sin dotter.
Och han har gjort underverk med Persbrandt som spelar på toppen av sin förmåga som lågmäld, halvt gråhårig läkare, som kämpar för att behålla sin frus förtroende och komma över grova bakslag i yrket. Till slut måste han övervinna sig själv och motvilligt utöva hypnos för att rädda sin familj.
Den andra modern saknar sin bortadopterade son och drivs av frustration och psykisk sjukdom till att grovt manipulera sina barn. Det går i gammal vanlig skräckfilmsstil. Hallström gör det blodigt men inte alltför äckligt.
Kriminalpolisen Joona Linna är en snillrik ensamvarg i typisk deckarstil, en lysande detektiv, fumlig med människor. Hallström har valt att inte låta honom dominera filmen som hjältefigur. Tobias Zilliacus spelar Linna väldigt lågmält och inåtvänt, bara den intensiva blå blicken röjer hans intensiva tankeverksamhet, och till slut fängslas man av hans envetna sanningssökande.
