JAG MINNS EN SOMMAR
Cnema
Regi: Julie Delpy
I rollerna: Lou Alvarez, Eric Elmosnino, Julie Delpy, Bernadette Lafont, Dénis Menochet, Emmanuelle Riva m.fl.
3 klappor
Familjen och släkten, barnen och fritidsumgänget - ämnen som verkar outsinliga för fransk film, som kan skildra dem som ingen annan, bitterljuvt eller hätskt sarkastiskt, ofta allt på en gång, men sällan sentimentalt. De flesta av de filmerna visas aldrig i Sverige. Men man ser med stort nöje Jag minns en sommar, med dess många tragikomiska, fräckt frispråkiga, temperamentsfulla typer, situationer och bordssamtal några sommardagar på landet nära Bretagnes kust. En medelbra film som får ut det mesta av varje enskild scen, fast helheten inte är avsedd att vara strömlinjeformat dramatisk och kanske inte är minnesvärd.
Den röda tråden följer den tankfulla Albertine, 11 år, som så smått möter kärleken, tonåren och tanken på döden. Men än så länge är barndomen fräsch och oförstörd. Kring henne finns andra barn och hela släkten, och huvudpoängen med filmen är att ge snabba närbilder av olika människor, vad de gör, säger, känner och minns, och vad man kan läsa ut av det mellan raderna. Duktiga aktörer snabbskissar sina roller. De ses aldrig utpräglat ur Albertines perspektiv. Det hade annars kunnat berika filmen, lite som världen sedd med barns ögon i exempelvis Åke och hans värld. Däremot är tanken att vi ska se dem som den vuxna Albertine minns dem, lite överdrivet och förenklat, även allvarliga saker som självmords- och våldtäktsförsök. Fast minnesperspektivet ges minimalt med utrymme. Det mesta har en stark känsla av här och nu. Det är 1979 och den tidens kläder och möbler är tagna på kornet.
Barnen dras på barns vis till utomhusstoj, till allt som är äckligt, och till TV, och tonåringarna till varandra på sitt sätt. De avsnitten tillhör filmens starka sidor, liksom Eric Elmosninos och Julie Delpys porträtt av Albertines föräldrar, lite bohemiska studentradikaler i 1960-talets anda som så smått börjar bli medelålders. Deras avvikande yrke och politiska åsikter sprider oro vid bordet. Där finns bland andra en före detta fallskärmsjägare (Dénis Menochet, hjältinnans far i Inglorious Basterds). Han har anpassningsproblem, han saknar det manliga och våldsamma soldatlivet i franska kolonier. Ett tragiskt, ångestfyllt inslag som endera faller ur ramen, eller möjligen tillför nödvändig sälta till filmens oftast varma, generösa ton.
Skådespelerskan Julie Delpy är i Sverige mest känd från Bara en dag och Bara en natt. Hon har också gjort Två dagar i New York och Två dagar i Paris.
