Blek af Nosen släpps åter lös på tiljan
Den gamla Trettondagsafton står inför att bli som ny, igen. Shakespeares älskade kärlekshistoria ska snurra till sig och snurra upp sig på lördag på Stora teatern.
Mattias Carlsson gör förstås bort sig väldeliga på scenen och måste föras ut av vakter. Foto: Robert Svensson
Foto:
- Jag såg att den fanns på teaterns "önskelista" över kommande uppsättningar och då sa jag att den där tar jag gärna hand om, säger Stina Ancker. Sen när jag läser häpnar jag över hur levande material det är att ta hand om.
Hon har arbetat med Göran O Erikssons översättning och strukit här och där när Shakespeare har varit alltför långrandigt litterär.
- När författaren hänvisar till alla möjliga gamla gudar och excellerar i ordvitsar då får man ingripa, säger hon.
Men alla figurer finns där förstås, alla karaktärer som är evigt aktuella, det däer som är så märkvärdigt med klassikerna.
Till sin hjälp har Stina Ancker en ensemble på 10-12 personer, ny musik av Jan-Olof Lindstedt och scenmiljö av Ulrika Wedin.
Huvudperson är den unga Viola som lider skeppsbrott och förlorar sin tvillingbror. Hon spelas av Ann-Sofie Andersson. Hon klär ut sig till man för att kunna bli page vid hertigens hov. Hertigen älskar en grevinna som får veta det genom att pagen lämnar över ett brev - men grevinnan blir då kär i budbäraren - som alltså är Viola. Tjej i långbyxor är detsamma som man hos Shakespeare, det kan vi.
Viola blir i sin tur kär i hertigen men kan förstås inte avslöja vem hon är. Så är det andra som blir kära i andra och någon som försöker få någon annan att blir kär i någon annan. Vi möter Orsini, Tobias Rap, Malvolio, Andreas Blek af Nosen. Den där Sebastian. Krångligt? Inte alls, säger Stina Ancker.
- Det är där nyckeln till det komiska finns, säger hon. Att publiken vet så mycket mer än aktörerna i spelet.
I verkligheten betyder det både Jörgen Mulligan, Mattias Carlsson, Gustaf Appelberg, Krister Kern, Stina von Sydow, My Holmsten, Hans Wigren och Sven Angleflod.
Och allt detta ska utspela sig i en miljö som nu stilmässigt blir Italien på 50-60-talet, i det fagra Illyrien vid Adriatiska havet.
- Det är en plats på jorden att bli förälskad på, säger Stina Ancker. Jag minns själv en novemberpromenad på stranden utmed Lido och det var mycket melankoliskt och jag vet att just den känslan vill jag ha fram. Det är mot melankolin komedin får sin klangbotten.
Så jobbar vi med nyheter