Blauba bjuder upp

Danskollektivet Blauba vill skaka om, bryta ner det traditionella scenrummet, göra oss delaktiga i de krypande obehagliga grupprocesserna som ger föreställningen dess relief och nerv. Romeo och Julia-berättelsen finns där, i den virvlande maskeraden, kärleksmötet och det tragiska slutackordet. Men i Blaubas uppsättning suddas karaktärerna ut och namnen känns så ointressanta att bokstäverna kan kastas om. Istället handlar det om att gestalta abstrakta och allmänmänskliga fenomen. Grupptillhörighet. Vi och dom. Omöjlig kärlek. Död. Den charmerande valpaktige Romeo, James D’Arcy, är tidlös, medan Blauba gör Rulia, Anna Axiotis, till en bekräftelsetörstande bloggande tonåring som vill höras och synas. Kort därefter skiftar dansarna kostymer som anger en historisk tid, som för att understryka att våld och gruppmotsättningar alltid har funnits genom historiens gång. Även i dag i exempelvis mobbning, rasism eller motsättningar mellan etniska grupper. Dansarna gör också läten och rörelser som framställer människan i en tämligen osmickrande dager, mer som ett revirpinkande flockdjur, än självständiga. De som får en mänsklig värdighet och värme är de två älskande som vågar tro på kärleken och lösgöra sig från gruppen. I Jomeo och Rulia deltar både amatörer och utbildade dansare och helt oundvikligt märks nivåskillnaderna. Men ändå lyckas ensemblen hålla ihop koreografin som är överraskande och stundtals riktigt suggestiv. Greppet att dansa utan musik är effektfullt, särskilt i föreställningens början som smyger igång. Men tyvärr används tysta partier alltför ofta och utdraget, vilket sänker dramatiken och blir en aning tempodödande. Fler sinnen skärps när Jens Ekboms spännande ljudinstallationer fyller rummet med en frisk blandning av smattrande tangentbord, experimentell dansmusik och toner ur Sergej Prokofjevs klassiska stycke. Invändningen till trots, på det stora hela kan man bara glädjas åt danskollektivet Blaubas okuvliga vilja att bredda dansutbudet i Norrköping, och bjuda på modern och nyskapande dans med högt ställda ambitioner. Det är vi inte bortskämda med.

Blauba bjuder upp

I Jomeo och Rulia går publiken inte säker. Vi delas genast upp i grå och blå, och får sitta på olika sidor om dansgolvet, där sedan dansarna svischar förbi oss och bokstavligen bjuder upp några till dans.