Man blir inte profet i sin egen hemstad lyder talesättet.
Glöm det!
När Den Svenska Björnstammen efter en intensiv turnésommar återvänder till Norrköping för en efterlängtad gratiskonsert är det fullspikat på Holmentorget. Hela vägen från kravallstaketet framför scenen och bort till Dalsgatan råder gemytlig trängsel. Det är en inramning som heter duga.
Och visst får man säga att kollektivet bjuder tillbaka. Scenen är förvisso så liten att det spattiga sällskapet tvingas klämma ihop sig in absurdum. Istället för att fladdra, flaxa och studsa i sidled är det utagerande herrskapet hänvisade till att göra samma sak i höjdled. Något de givetvis gör. Björnstammen är fylld av yster energi och spelglädje, vilket smittar av sig på publiken.
Men det börjar lite trevande. Den gamla semihiten "Dansmusik" slungas visserligen ut tidigt, men det dröjer ända till det att den instrumentala och hittills osläppta melodin "Halt dansgolv" levereras innan det tänder till på riktigt. Det är en orgie i smittande discodunk som får det att rycka i leder och lemmar hos betydligt många fler än bara spillevinkkollektivet på scenen.
Det mer reflekterande materialet där tempot är lågt och de kvasilitterära ambitionerna alltför stora är kul på skiva, men har tyvärr svårt att riktigt få fäste från en livescen. Det finns lite för många sådana stunder i Den Svenska Björnstammens, än så länge inte jättedigra, repertoar och det hindrar dem från ett verkligen explodera på ett sätt som de känns som att de borde vara kapabla till.
Men efter den omnämnda discobiten gnistrar det. Då kommer hitsen på löpande band och gänget strålar framför en fond av minimalistiska videoanimationer.
"Svalkar vinden" får förstås ett varmt mottagande, "Ett fel närmare rätt" låter mer rätt än fel och magnum opuset "Vart jag mig i världen vänder" är naturligtvis kvällens finaste stund och klingar ut i ett klädsamt kaos innan den slutgiltiga punkten sätts för det ordinarie setet.
När Björnstammen efter att ha hållit låda i omkring en timme tackar för sig och snubblar ner från scenen står det synnerligen klart att de trots en aningen trevande start faktiskt är just profeter i sin egen hemstad.
I alla fall den här kvällen.