Birro skriver med varmt hjärta om livets skugga
MARCUS BIRRO Flyktsoda Tre böcker
Marcus Birro känner övertygande med de som är lite utanför.
Foto:
I den nya romanen Flyktsoda borrar sig Birro ner i en alkoholmissbrukande, halvt misslyckad skådespelares själsliv och vardag. Hans karriär har gått i stå men så äntligen ringer telefonen, en chans dyker upp, ett tillfälle att bryta det destruktiva livet. Men bakom själva ramhandlingen ställs en mängd frågor som känns igen från Marcus Birros tidigare produktion. Vad är egentligen ett destruktivt liv? Lever vi inte alla egentligen på randen till kaos? Är inte den trygghet majoriteten strävar efter baserad på lögner och ytlighet?
Mycket insiktsfullt beskriver Birro sin huvudperson Lukas Destinos inre liv, suget efter alkohol, uppgivenheten och livslögnerna men också ögonblick av klarsyn och lycka. Det är i det stora hela ingen munter läsning, vi bjuds knappast på ett lyckligt slut, förmodligen är sådant mycket främmande för Birro i hans allt överskuggande ambition att vara sann och konsekvent.
Marcus Birro skriver i högre grad med känslolivet än med intellektet. Missförstå mig inte, det ryms en myckenhet intelligens i texten, men framför allt finns det ett stort hjärta bakom till exempel skildringarna av samhällets utsatta och svaga. Med jämna mellanrum brinner texten till i små attacker mot företeelser i samtiden: fördumnings-tv, extremfeminism, ytlighet. Marcus Birro ger inga politiska lösningar på tillståndet i landet utan väljer en annan väg. Han lever sig in i och solidariserar sig med skuggsidans människoöden utan att visa det ofta endast nödtorftigt dolda "von oben"-förakt som så många gör sig skyldiga till.
Tack vare detta sidval skildrar Birro dessa ofta bortglömda och osedda människor med deras värdighet i behåll och låter dem vara individer med ett eget ansvar, inte bara offer; Birro omyndigförklarar inte människor trots deras brister, deras svaghet, deras tillkortakommanden, deras laster. Ty sådana skavanker har vi väl rimligtvis alla även om de flesta av oss döljer dem ganska bra i ett samhälle där moralism, duktighetssyndrom, rättänkande och hälsofascism enligt Birros synsätt fått en alltför stark ställning.
De här dragen hos Marcus Birro är sympatiska liksom reflexen hos honom att ställa sig i opposition, att inte göra det enkelt för sig genom att placera sig i den så tydliga mediala åsiktsfåran. Flyktsoda är en bra skildring av missbruk, konstens villkor och livet i allmänhet med betoning på skuggan. Och det finns inte många pekpinnar eller fördömanden. Skönt.
Så jobbar vi med nyheter