Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Birro lyckas både vara allvarlig och rolig

ATT LEVA OCH DÖ SOM JOE STRUMMER Lilla Teatern Medverkande: Marcus Birro, Wayne Hussey och Mats Lerneby

Foto: Niclas Sandberg

Kultur och Nöje2010-11-13 03:00
Mikael Mjörnberg
n Det ser kanske lite nervöst ut de första självande minuterna när Marcus Birro barfota, till ett stillsamt gitarrkomp intar estraden i hemstaden. Men den känslan är bara kortvarig. Sen är istället intrycket att författaren däruppe trivs som fisken i vattnet.Med utgångspunkt i boken med samma namn som föreställningen lägger Birro ut texten. Det är självrannsakande och uppriktigt med glimten i ögat. Författaren guidar sin publik från perioden som alkoholiserad slashas på 21 kvadrat i centrala Göteborg till den något mer vuxna och städade variant av honom själv som idag kallar sig för Norrköpingsbo.Formatet gränsar då och då till poesi, men landar oftast väldigt nära standup. Birro är uppriktig och samtidigt riktigt rolig.Han konstaterar med en viss sarkasm att det i hans ungdom fanns två kategorier av killar som gick hem hos tjejerna, de som spelade i rockband och de som spelade innebandy. Författaren valde det förra men hade ingen framgång för det. "Inte ens när man trodde man var snygg var man snygg" konstaterar han.Han skämtar om "det vanliga folket" som åker och handlar och som tycker att det är roligt med revy (Stefan & Goebbles som han säger). Det folk som han själv allt mer kommit att tillhöra (även om revy nog fortfarande inte går helt hem i stugan).Med jämna mellanrum släpper han sedan in idolen i handlingen.På ensamt stråt hade gamle The Mission-legenden Wayne Hussey förmodligen gått ganska obemärkt förbi. I värsta fall betraktats som en gammal trött och grå föredetting. Men i den kontext som Birro skapar med sina texter känns han gjuten.Här gnistrar istället nostalgins skimmer om den solglasögonprydde musikanten. Varken röst eller framförande direkt imponerar, men Birro talar om hur man bör vara rädd om och hedra sina hjältar för alltid och där står han ändå i egen hög person. Författarens ungdomsidol. Mannen vars låtar kantade hela den nu omtalade ungdomen. Det är givet att det passar utmärkt.Och låtarna är förstås desamma. Även om de i mångt och mycket bytt skepnad i och med att Hussey inte har med sig annat än akustisk gitarr och keyboard på scenen.Inte helt oväntat framförs "Severina". Låten som fått ge sitt namn till Birros dotter.Men det här är ändå författaren, Norrköpingsbon och estradörens kväll.Han är långa stunder väldigt rolig, men det finns ändå konstant en väldigt allvarsam ton i botten. Något som inte minst manifesteras av en gripande, Hussey-kompad monolog om ett barn som inte fick leva."Att leva och dö som Joe Strummer" handlar om att omfamna livet och dem man håller kärast utan att på något sätt se bort ifrån den väg man vandrat för att komma dit man är idag och två timmar går väldigt fort.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje