Bilen är fylld av låtar som gör att man vill titta ut och mentalt flytta in i det där röda huset på fältet – och precis efter att Ulf Lundell sjungit ”men ikväll står taken i brand av en sol som glöder”, som om han ser apelsinsolen försvinna, bryter P tystnaden.
– Jag börjar få separationsångest.
48 timmar tidigare körde vi i motsatt riktning. Bästa vänner i en bil. För första gången på sex år hade vi plockat upp vår tradition.
Det är så mycket som har hänt sen dess att vi egentligen borde vara främlingar för varandra. Det är så lite som har hänt att vi egentligen borde skämmas över att vi inte ens har bytt frisyrer.
Men allt var som vanligt.
P körde. M hade gjort en playlist. Ibland gnällde vi och sa: ”aldrig hört”. Ibland förvandlades bilen till en mikrofon i 120 km/h – eftersom vi trodde att vi kunde refrängen.
”It’s gonna take a lake(?) A make move(?) AWAY FROM YOU!” Och så nickade vi nöjt för att vi alla fall satte de sista tre orden och skapade samtidigt ett lagom långt andetag innan vi tog i igen: ”I bless the rains down in Africa.”
Jag utgår alltid från Norrköping när jag tänker på hur långt det är till någonstans - trots att jag inte bott där på snart tre år är det fortfarande typ 30 mil till Göteborg. Det brukar vara en plågsam sträcka. Utöver trollet i Jönköping finns det inte mycket som stannar i ögonen. Den här gången var det annorlunda. Jag fick till och med gåshud av Borås.
Kanske tack vare Toto. Säkert eftersom våra 30-åriga lynnen fyllde bilens alla backspeglar. Definitivt eftersom det kryllade av tillfällen att lägga handen på varandras lår, möta ögonen och bekräfta att vi älskar varandra genom att säga: ”Är det inte dags för en kaffe?”
Tänk en fredag som började så och som slutade med att en av oss dansade naken i ett vardagsrum hos människor vi inte känner samtidigt som vi andra åt glass från Lidl.
... Som följdes upp av en lördag då vi tittade på stjärnorna och pratade om varför vi aldrig kommer kunna förstå, samtidigt som E:s fru gick och viftade med en dildo i köket.
Hur fan hanterar man en söndag då?
Det är bara tre av oss kvar i bilen. P:s ord är exakt vad som händer i oss när Ulf Lundell hissar Jolly Roger. De röda husen blir bilar på rad i Södertälje. Vi har Toto på tungan men vi måste ge upp - vardagen är på väg tillbaka.
Vi kramar om varandra och P säger exakt vad som händer igen.
– Varför återvänder vi alltid till samma plats?
Jag svarar inte men glömmer plånboken i baksätet. Nu måste vi ses imorgon igen.
I hissen upp sjunger jag. Jag har lärt mig texten.