Detta är sorgligaste sortens fiasko. En allvarligt menad film som faller på överdriven, nästan självparodisk svartsyn, överarbetade bilder och torftigt manus som inte hittar rätt uttryck för sorg, förvirring och förtvivlan. Syftet är uppriktigt menat. Resultatet dör framför åskådarens ögon.
Det handlar om en hygglig, omogen, osäker tonårspojke som ställs inför vuxenvärldens skrämmande och svårbegripliga attityder. Han söker bekräftelse av sin beundrade äldre bror, en kriminell. kvinnoföraktande machotyp. Modern dricker och fantiserar om ett annat liv. Grannen är en homosexuell skönhetsälskare som fotograferar pojkar. I en sån omgivning är det inte lätt att välja en egen livshållning. Och när valet är gjort får brodern ta konsekvenserna.
Brödradramat slutar grymt tragiskt i klassisk stil. Men slutet har ingen riktigt övertygande grund i händelseförloppet. Regissören verkar mest ha velat spetsa till situationen med maximal dramatik. Om det är så även i förlagan, en roman av Pirkko Saiso, vet jag inte. I övrigt gillar Honkasalo, mest känd för dokumentärfilmer, överdrivet svårmodiga tonfall och mardrömsvisioner, samt dystra bilder av regnig slum i Helsingfors nattetid. De svartvita bilderna glänser av hårda ljusdunkelkontraster. Honkasalo gillar Orson Welles-filmer och härmar dem omdömeslöst.
För svenska åskådare ligger det nära till hands att tycka att alltihop sades bättre i Barnens ö, endera P. C. Jersilds roman eller Kay Pollaks film. En annan, bättre variation på den slitna och eviga historien om hur det känns att förlora barndomens oskuldsfullhet och möta det svåra vuxenlivet ensam.