Shima Gharbi och Sandra Leppäen var några av de som på fredagen strövade omkring på utställningen i Elite Grand Hotels lokaler på Drottninggatan. Genomskuren hud, foster i olika stadier, skelett, hjärna och rökskadade lungor lämnade dem inte oberörda.
– Det är många intryck. Det vidgar ens vyer, helt klart, sa Sandra.
För Shima Gharbi var det svårare än hon trott.
– Det känns lite för nära verkligheten på något sätt. Jag tänker att det är människor som levt och undrar vilka de var och om det var länge sen de levde. Jag hade velat veta historien bakom, sa hon.
Flera personer som arbetar eller har arbetat inom vården var på plats. Att se kroppar i sin helhet var det som lockat Annette Martinsson.
– Men jag är lite besviken. Jag arbetar på ett patologlabb och där tar vi ju emot delarna då de är färska. Det här är så färglöst, jag hade hoppats att det skulle vara mer verklighetstroget, sa hon, men tillade att det såklart ändå kan vara intressant för andra att se.
Birgitta Wastesson tyckte att utställningen var väldigt intressant och lärorik, om än lite rörig.
– Vissa lappar ligger fel, den om hudcancer låg vid muskulatur till exempel, sa hon.
Vid ingången stod två genomskurna kroppar med ena armen uppsträckt i en rörelse likt en vinkning. Andra kroppar var uppställda hela.
– Jag tycker i sig inte att det är något fel att ställa ut riktiga människor, sa Annette.
– Jag skulle själv inte ha något emot det med min kropp. Men jag hade velat veta mer om hur det gått till när de donerat.
Arrangören har tidigare uppgett att kropparna kommer från ett donationsprogram i USA, men Annette funderade på om det kunde stämma.
– Jag tycker de ser mer afrikanska ut. Kanske har det varit fattiga människor, fångar eller pengar involverat. Det känns inte bra.
Vi har tidigare ställt frågor till den tyske arrangören Hubert Huppertz om kropparnas ursprung. Han fanns vid vårt besök inte på plats, men hans kusin Jason Jantzen, som skötte biljettkassan, kunde ge något fler svar.
– De är från Afrika, Kina och USA. Från 60-, 70- och 80-talen, sa han.
Jason har själv bara arbetat med utställningen i ett år, berättade han. Efter Norrköping reser gruppen, som består av Hubert, Jason och Jasons flickvän, vidare till Östersund.
Vad tycker du själv om utställningen?
– Intressant. Men läskig.