Cnema
n "Apflickorna" har redan fått mycket beröm, som filmen i viss mån förtjänar. Men i mina ögon är det överdrivet att ge filmen överbetyg och starka lovord. Lisa Aschan visar visserligen med sin film om tonårsflickors erfarenheter av makt, vänskap och sexualitet att hon kan bli den formmedvetna filmkonstnär, med potential att provocera, som svensk film så väl behöver. Men än så länge är hon bara en mycket lovande nykomling. Exempelvis säger Apflickorna ingenting om hennes intresse för eller förmåga att regissera skådespelare.
Emma och Cassandra är jämnåriga men Cassandra är eller vill framstå som mer livserfaren. Hon lockar och driver Emma att bli allt djärvare. Det kan handla om att hopp från hög höjd i badhus till att utmana och manipulera två unga poliser. Mellan dem blandas närhet och förtroende, dominans och medgörlighet. Emmas yngre syster, som är i lågstadieåldern och starkt självständig, är samtidigt barnsligt förtjust i sin barnvakt, en tonårskille. Hon iakttar vad tonårsflickorna gör, missförstår och tycks missuppfatta vad pubertet och vuxenblivande betyder.
Apflickorna vill visa påverkan mellan ungdomar, och deras känsloerfarenheter, i väldigt renodlade bilder med ett minimum av ord. Somt kan tas som realistiskt, annat liknar poser eller foton som visas på konstgalleri och kräver lite mer tolkningsansträngning. Fast nyanserat blir det aldrig, än mindre komplicerat som i mogna konstverk.
Lisa Aschans mål är snarare att väldigt tydligt förevisa grundläggande mänskliga erfarenheter, de som ligger nära ren känsla och drift, utan sentimentalitet eller konventionell teaterstil. Situation och upplevelse styr, handling saknas och de korta realistiska dialogerna är totalt livlösa, eller möjligen avsiktligt förenklade för att passa ihop med bildberättandets halvabstrakta stil. Som manar åskådaren att fundera ut vad som ligger bakom de enkla saker som visas.
Apflickorna är också en hårt men oinspirerat schematiserad studie i maktens hierarki. Emma och Cassandra tränar ryttarakrobatik. Den som bemästrar den konsten kan i konkurrens få en plats i laget. Båda utmanar unga män. Emma dresserar sin hund och trotsar sin far. Systern provocerar barnvakten. Med brutal metod når Emma seger, revansch och, tillfälligtvis, frihet och självkänsla. Ett svart slut på en film som, oavsett olikheter i innehåll och berättarskicklighet, påminner en del om både den grekiska "Attenberg" och i viss mån filmer av Michael Haneke eller någon tidig film av Atom Egoyan.