Bergendals guide till konstmusiken

Göran Bergendal vet vad han talar om. Sedan 13 år är han ansvarig för beställningarna av nutida musik på Rikskonserter och under 70-talet arbetade han på Sveriges Radios P2, även där med samtida kompositörer. Sitt eget umgänge med musik liknar han vid relationer till människor, och den bok han skrivit vittnar inte bara om ett passionerat intresse utan också om stor kunskap.
- Jag har faktiskt hört allting som jag skrivit om.
Med "allting" menas här ett stort antal symfonier, operor, kammarorkesterstycken, polskor, oratorier och andra sinsemellan vilt varierande samtida musikaliska verk av de 33 kompositörer som intervjuas i boken.

Aptitretare
För även om det också dyker upp rent biografiska upplysningar om trädgårdsintressen, usla skolbetyg och dramatiska familjehändelser porträtteras alla i första hand genom sina karriärer och genom tankegångarna om sin musik. Och det fina med Göran Bergendals musikbeskrivningar är att de är skrivna på det där intresserat kunniga viset som inbjuder istället för utesluter.
Även om man tillhör den grupp som bara kan gissa vad "en halv mollkadens i stråkarna" betyder eller associerar ett grundbegrepp som "kontrapunkt" till ett program man aldrig lyckades se på tv blir man väldigt nyfiken på musiken.
- Jag vill att den här boken ska vara en aptitretare. En konsertbesökare kan se att det ska bli en konsert av Sven-David Sandström och veta att i den här boken kan man läsa något begripligt om honom. Omvänt kan man tänka sig att man läst om Hans Gefors och kanske får lust att gå på hans opera "Clara".
Här ryms välkända kompositörer som Anders Hillborg och Daniel Börtz men också mer nyetablerade som Jonas Bohlin och Kim Hedås. Den äldsta tonsättaren i hans bok etablerade sig i slutet av 60-talet, de yngsta på sent 90-tal. Samtliga porträtteras även av fotografen av Susanne Sandström.

Inte med i boken
Om det är något som fortfarande ger Göran Bergendal ångest är det urvalet av de 33. Den färska boken är en uppföljare till en liknande bok han skrev på 70-talet ("33 svenska komponister") och som blev obligatorisk läsning inte minst för studenter på Musikhögskolan.
- När jag frågade Per Mårtensson om han i tidiga år inte hade lyssnat på Sven-David Sandström eller Daniel Börtz sa han "Nej, de fanns inte med i din bok". Det tyckte jag var lite otäckt att höra.
Han framhåller att urvalet inte får ses som någon slags personlig rankinglista. Istället har han haft ambitionen att spegla ett brett spektrum av den nutida svenska musiken. Han ville visa att alltfler tonsättare är kvinnor men också skriva om musik som varit så pass spelad så att folk haft en rimlig chans att höra den. Varje kapitel avslutas pedagogiskt med tips på skivor och andra texter, i den mån det finns. Fortfarande är P 2 den allra viktigaste scenen för den samtida musiken.
- Det tråkiga är ju att mycket inte finns allmänt tillgängligt. Jag vill inte gnälla på radion, men jag tycker utbudet har minskat betydligt sedan jag skrev den första boken.

Roligt knepig
"Poängen med konstmusik, som jag ser det, måste vara att lyssnaren skall kunna komma tillbaka och upptäcka nya saker andra, tredje, tjugonde, trettionde gången - som en bok man för en dialog med" säger Per Mårtensson, född 1967 och den yngste av de 33 som porträtteras i boken.
Göran Bergendal talar om musik som kräver lyssnarens medskapande, om Karin Rehnqvists polska som kanske är knepig till en början, men i så fall "knepig på ett roligt sätt".
- När jag började syssla med sådan här musik en gång var det i ren opposition. Det var min protest. Men den är inte svårare än något annat. En del musik blir lite främmande tills du lärt dig hitta i den. Men det har ju ingenting med formanalyser att göra, det är väl det att man får umgås med språket ett litet tag.
- När jag var 15 eller 16 år hörde jag Stravinskijs "Våroffer" i radion, och jag kan inte nog beskriva hur jag fångades av det. Jag hade fångats av Ravel och Debussy också, men med "Våroffer" kände jag att "jaha, så här är det". Och det gäller nog fortfarande. Stravinskij är överhuvudtaget väldigt spännande. Han har nästan alltid ett underhållande moment; musik får inte vara för tråkig.
- Från boken:
- "Tjidtjag och Tjidtjaggaise", Rolf Enströms fantasi kring en schamans färd i olika medvetandetillstånd.
- Karin Rehnqvists fullständigt galna polska "Davids nimm". Körmusik och instrumentalmusik med humor och fräckhet.
- Något verk av Anders Eliasson som har en förhäxande intensitet i allt han gör.