Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Berättelse som behövs

Kultur och Nöje2008-01-24 03:00
Tomas Löthman
Ju mer modernitet i Sverige, desto mera glesbygd - så enkelt är det ju. Vi är så få att den landsbygd urbaniseringen lämnar bakom sig, med sina särlingar, överlevnadskonstnärer och verkliga genier, snart fyller hela landet. Denna paradox är mer typisk för Sverige än de flesta länder. Vi behöver då en stor berättelse om detta, särskilt när moderniseringen går så fort att vi ingenting förstår, fast känslorna är desamma. Där träder Strindberg fram med Hemsöborna. Känslornas betydelse fullt erkänd men ändå en text om samhället, om modernitetens förövningar, i hela hans författarskap. Debuterande romanförfattaren Stefan Spjut, litteraturkritiker på Svenska Dagbladet, fyller på i denna fåra, efter Kerstin Ekman, Torgny Lindgren, Sara Lidman och Göran Tunström.
Hans Fiskarens garn utspelas på några roslagsöar som befolkas av fiskaren Gösta Blombeck och några fler enslingar, två "tribader", en katt, en hund och småningom en kyrkvaktmästare. I början gör författaren chock på läsaren med ett bildspråk så exakt och glimrande att det hotar berättandet. På de första sidorna beskrivs hur "solkulan smälte ned i fladen", hur takets "ögon" som är kvistträt ter sig i olika dagrar, hur det "glöder i kattens tuvor borta på pinnsoffan. Och reporna kom fram, på bordsskivan och på gubbens händer". Jag blev både fascinerad över bildspråkets precision och orolig: detta är farligt anspråksfullt, det går aldrig väl. Och det fanns en konflikt mellan naturbildernas kraft och skönhet och inomhusbildernas solkighet, skitighet, ålderdom, rentav stympning. Gösta Blombeck förlorade det mesta av högerhanden av ett infekterat tordmulebett under fågelfångst med fadern. Vad gör denna högstämda naturlyrik hos berättaren intill dessa mänskliga öden som söker sitt uttryck ur ren språklöshet? Småningom kantrar berättarpositionen, under viss fortsatt adjektivsjuka, dock mot ett genuint intresse för centralpersonen. Det blir gott om antydda och uttryckta perversioner men lika gott om en skuld- och skamtyngd moral: det går inte att säga att Gösta och grannen Alvar Löt är likgiltiga för att sexualitet också frambringar barn. Den frågan går på livet för Alvar, vars dotterdotter är den enda varmt känslomässiga kontakten för Gösta, förutom katten. Deras vänskap handlar om att teckna fåglar och den mytiska vågmären eller sillkungen, som i norsk fiskartradition föregår god sillfångst men här ges motsatt innebörd. Det dunkande miljöhotet flimrar ofta förbi, men just så: anekdotiskt, förstrött. Det finns ofta en burlesk ton, men berättelsen slutar som tragedi. Det desperata våldet motiveras psykologiskt i berättelsen och ställer frågor - så långt nu en roman, denna "maskin" som postmodernismen sa, kan göra det - om "arvsskuld", föräldraansvar, barndomens förtätade känslobygge. Jag märker att jag sett en moralisk/psykologisk berättelse, inte en actionthriller eller ett mustigt stycke roslagsrealism. Det är en av säkert ett dussin tänkbara läsarter och man kan lägga uppmärksamheten på många olika sekvenser. Brukar inte det vara kriteriet på ett rikt romanbygge hos en lite brådmogen men hela tiden självkritisk och självkorrigerande berättare ?
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje