Stina Nilsson, författare bosatt i Röda Stan i Norrköping är aktuell med en ny barnbok, utgiven på eget förlag genom BoD. Det är en riktigt klassisk sagobok med häxor, troll och barn som har gått vilse. Elakhet och snällhet möts i den glimrande gläntan där trollen bor.
En sak man inte riktigt förstår är varför häxan Märta en gång i månaden tillåts bli sitt gamla elaka jag. Då strör de gulliga trollen elakpulver över henne och bävar för vad som ska hända. När häxan Märta är elak lurar hon två barn att stjäla trollens ask med snällpulver åt henne.
Precis som i den klassiska sagan leds barnen in på tankar om ont och gott, rätt och fel. Men skillnaden här är att den elaka personen inte är ond rakt igenom. Det tyder på en lovvärd vilja att nyansera sagans svartvita värld.
I riktigt bra bilderböcker finns ett utpräglat växelspel mellan text och bild, där orden inte behöver beskriva det vi kan se i bilderna. Ett problem i Sagan om Häxan Märta är att texten inte vågar lita till illustrationerna, men också att Ulricha Kindlers bilder inte bär texten. Stina Nilsson beskriver i sin text hur trollen guppar fram som bakelser och hur deras ögon glimrar likt diamanter. Det hade kunnat visas istället, men nu får man inte ens bilden bekräftad i illustrationerna. Det blir inte helt lyckat.
Men det är lätt att charmas – och dras med – av det bubblande ordflödet i Stina Nilssons saga. Lusten och viljan att berätta går inte att ta miste på och entusiasmen smittar.