Säga vad man vill om ”Star Trek” som koncept men Leonard Nimoy och William Shatner hade oförnekbar karisma när de spelade Spock och Captain Kirk. Tyvärr går det inte att säga detsamma om Zachary Quinto och Chris Pine i samma roller. Det är en stor brist i filmen att huvudrollsinnehavarna känns mer som sidokaraktär vilket gör att Benedict Cumberbatch blir filmens riktiga stjärna. Även Simon Pegg i rollen som Scotty är mer underhållande att se än Quinto och Pine. Det kan knappast ha varit avsikten när man gör en ”Star Trek”-film.
Starten är bombastisk, hav och inferno, Spock är nära att brinna i en vulkan, Kirk räddar hans liv. Sedan rapporterar Spock det hela utan en tanke på effekterna av handlingen. De blir båda degraderade men när John Harrison, spelad av Cumberbatch, äntrar filmen med mission förintelse återfår båda sina forna positioner. Därefter passerar 2 timmar och 12 minuter i rasande fart. Ibland kan tittaren undra vad det är hen är med om. Dessutom känns filmen som en utmaning vad gäller budskapet, vill någon säga något med den?
Det lilla som går att läsa av i form av moral eller budskap är det irriterande amerikanska hyllandet av oss. Tendensen förekommer i många filmer, mänskliga egenskaper ska hyllas över allt annat utan minsta ödmjukhet. Spock ska lära sig bli mer mänsklig/irrationell, för det är så alla varelser bör vara. Helt enkelt säger filmmakare med jämna mellanrum ’vi är bäst för att vi kan känna!’. Förmäten form av självberättigande som jag i alla fall har fått nog av.
Filmens behållning är som sagt Benedict Cumberbatch som den onde. Och då har han ändå inte de bästa förutsättningarna, exempelvis är han en karikatyr av den smarte, galne terroristen. Ändå har han mer star quality än de andra och räddar det här aningslösa skeppet, som är vilse till havs, från att sjunka till botten.