Vinterkappor och Nattviol eller Drömmen om systerskap av Stine Hee
Regi: Olle Rasch
Scenografi: Andrew Jones
Ackompanjemang på cello: Kerstin Grentzelius
I rollerna: Sylvie Lindblad, Malin Berglund, Ann-Sofie Engström, Ingrid Loeld Rasch
Norrköpings Teaterkompani, Himmelstalunds Brunnssalong
Fruntimmer handlar det om på Himmelstalunds Brunnssalong i sommar.
Fast finare uttryckt. Vinterkappor och Nattviol är den poetiska titeln, något som tillåter både vackra liknelser, en blodig saga och små fina visor. Men inte så mycket av det.
Det angelägna temat är kvinnomisshandel.
Det ger utrymme för samtal på många plan. Scenen är sommarhus vid havet och återträff en helg för de fyra vännerna. Ja, en är ny i kvartetten men smälter snart in.
Det börjar så roligt med tjafs om alla småsaker, något som berättar mycket om de olika karaktärerna och något som de flesta säkert kan känna igen.
Så blir det allvar. Visst har Maggan för mycket ont för att det ska förklaras med att hon sliter och städar så mycket. Mia är orolig för jobbet, Nadja har ångest över miljöförstöring och konsumism och Sissel vill finna det vackra i livet genom att lyfta upp det mörka i ljuset och söka skönheten med vackra målningar. Och glömma sin krävande mor.
Pjäsen blir som ett diskussionsunderlag, även om argumenten är välkända och situationerna ibland något schablonartade. Visst är det svårt att lämna en man som slår men nog måste vi vara överens om att något annat finns inte. Eller? Man kan säkert finna stöd hos vänner för att kunna säga nej när lilla mamma kräver för mycket eller stå ut med att höra sanningar som svider. Kanske är duktiga Nadja rädd för närhet. Till exempel. Och rollerna är komplicerade. Så är till exempel offret en kvinna som är snar att döma andra och säga hur hon tycker det ska vara. Trots att hon går i taket när andra tävlar i att "rädda" henne.
Vem kan säga hur kärlek ska se ut? Vem är svag eller stark och när?
Ett filminslag av kabaretyp visar behagsjuka kvinnor inför mäns blickar, våra fyra roller inspireras till egen showdans.
Det är en stillsam Olov Rasch-föreställning där man får gott om tid att fundera över vad som sägs. Att det förekommer en del osande eder när det kör ihop sig mellan kvinnorna är inte detsamma som att det finns jävlar anamma i pjäsen. Författaren Stine Hee vill nog mer ställa frågor och pröva olika svar än tala om hur saker ligger till. Men säkert är att hon vill tala om vikten av systerskap, att tjejer kan, tillsammans.
Sylvie Lindblad är en klippa på scenen, hon som är den slagna. Malin Berglund är den vänaste, Ann-Sofie Engström ger karaktär åt sin självständighet som ändå har sina sidor och konstnären Sissel spelas med viss nervig oro av Ingrid Loeld Rasch. Andrew Jones scenografi är fint anpassad till den vackra lokalen, både effektiv och spännande.
