Robert Pettersson har guld i strupen.
Den hårfagre frontmannen är den stora behållningen när Takida håller hov inför utsåld salong. Han sjunger med precision och lyckas förmedla så väl känsla som attityd i gruppens tillrättalagda rockmusik. Han imponerar verkligen.
Takida som enhet lyfter sig också betydligt mot hur de låter på skiva. Främst på grund av att de polerade kompositionerna här får en råare, mer opolerad kant.
När materialet ruffas till blir kontrasterna till de vältrimmade radiorefrängerna större och de flesta av kompositionerna tjänar på en tyngre framtoning.
Flera gånger är orkestern inne och tangerar gränsen till det där metalbandet som flera av bandmedlemmarna ser ut att vilja vara.
Greppet att öppna med "Haven Stay" och "Willow And Dead", de två första spåren från senaste plattan "The Burning Heart", är föga originellt, men ack så effektivt. Publiken är med på noterna direkt och sen uppehåller man sig till stora delar runt nämnda platta (räknar jag rätt i hastigheten hämtar man åtta av kvällens melodier just därifrån). Främst imponerar "The Fear" och en föredömligt arg version av "In The Water" där Takida är inne och nosar på fräsande Creed-grunge.
Lite äldre spår som "The Dread" och "Losing" gör sig också i potenta livekostymer och det känns som att bandet fortfarande hittar spelglädjen i dem.
Men så finns också en del små detaljer som tillsammans gör att Takida trots allt aldrig lyfter till de högre höjderna.
Mellansnacket är odugligt. För att vara helt ärlig, det är kriminellt dåligt. Det är några söndertjatade klyschor och absolut inget mer. Där är Robert Pettersson precis lika dålig som han är bra på att sjunga.
Däremot måste det sägas att det är ett smart drag att låta publiken sjunga både första versen och refrängen i mördarhiten "Curly Sue". När en kör av stämmor i den utsålda lokalen reciterar texten ordagrant sprider sig ett genuint leende i hela ansiktet hos sångaren.
Att införliva ett trumsolo i showen är alltid bajsnödigt. När man, som i fallet Takida, har en solid takthållare och inte så mycket mer längst bak blir det snudd på löjligt. Trumsolot borde ha strukits redan på ritbordet.
Till trumslagare Kristoffer Söderströms försvar ska dock sägas att han har ett oerhört snyggt trumljud och att han när han gör det han ska, det vill säga agerar takthållare, är en av de viktiga grundbultarna till att Takida låter så bra som de ändå gör den här kvällen.
Att framföra hitsingeln "You Learn" till skivans backtrack, komplett med bakgrundsång och allt, är dock snudd på arrogant. Arrangera om den till en liveversion eller skit i att spela den är min modesta åsikt. Den extranummersvariant som vi nu bjuds på känns bara oerhört billig.
När andra extranumret "Evil Eye" sedan övergår i patenterat Disturbed-fläsk är det förvisso en klockren avslutning, men att bandet anser sig vara färdigt redan efter en timme och åtta minuter kan nog anses vara i snålaste laget för en fullbetalande åskådare.
Takida presterar bitvis på en riktigt hög nivå, men de borde kunna göra mer av sina synnerligen goda förutsättningar. De måste sluta vara nöjda med de enkla lösningarna om de ska kunna bli något annat än ett okej liveband.
Robert Petterssons välsvarvade stämband till trots.