I december 2011, rapporterade Sara Segraeus att inte ens var tredje nytt konstverk på Norrköpings Konstmuseum är gjort av en kvinna. Ändå visar en nyligen genomförd granskning av museet att genusmedvetenheten är hög.
I kulturkretsar är genusmedvetenheten hög. Trots detta är jämlikheten skev. Detta styrker mig i min uppfattning av att vi är styrda av strukturer och mönster som vi inte styr över.
Hur är det då i resten av samhället? När jag i sociala medier debatterar med antifeminister möts jag av människor som uttrycker behovet av en manlig jämlikhets debatt, att männen i samhället skuffas undan på grund av att samhället styrs av en samling råbarkade feminister som med sin inställning att det finns en könsmaktordning och ser män som grisar.
För mig är könsmaktsordningen en förklaringsmodell. Som på ett icke hotfullt sätt förklarar varför vi inte är jämlika. Positiv särbehandling är precis lika kränkande som negativ, även om man först ser fördelarna med den.
Som detta med föräldraskap. Som föräldrar har vi enligt lagen bara skyldigheter gentemot våra barn. Dessa skyldigheter fördelas skevt enligt min mening. Ofta hör jag om män som kämpar med att få ta del av sina barns uppväxt. Lika ofta hör jag kvinnor som kämpar med alltför tunga uppgifter utan att ha någon att dela dem med.
Varför är feminism hotfullt bland både män och kvinnor? Rörelsen uppstod ur ett skriande behov av att män och kvinnor ska behandlas lika, inte att män ska behandlas sämre.
Jag är feminist. Jag vill att alla ska behandlas lika. Eftersom kvinnor på alla områden särbehandlas, och män bara på en del områden, så tycker jag att feminism är rätt ord för att beskriva kampen för jämlikhet. Jag ser spår av en tusenårig, systematisk syn som ingen av oss riktigt kan skaka av oss utan hjälp. Både mäns och kvinnors roller är ett resultat av denna maktordning som vi skolats in i, och är inte någons fel. Förut som nu, är det kvinnokönet som missgynnats mest av denna orättvisa. När jag blir sur på en politiker, så finner jag mig själv kalla den för en ?kärring?. Alltså, jag som medveten feminist, bär arvet, synen på det kvinnliga som något dåligt, vidare. Vad är då detta, om inte ens jag kan skärpa mig?
Häromdagen väntade jag på spårvagnen utanför spiralen. Två tjejer i övre tonåren förde ett samtal om den enes pojkvän. Han hade krävt att få titta igenom hennes mobil, och hon hade tvekat en sekund vilket fått honom att kalla henne en hora. Den andra tjejen begrundade detta under en stund av tuggummituggande. Sen sa hon: ?Jag förstår honom. När min kille ber om min mobil, ger jag honom den direkt, tittar honom i ögonen och säger att jag inte har något att dölja?. Ett system av värderingar sitter i oss, vare sig vi vill eller inte. Och tyvärr, jag ser inte behovet av en manlig frihetsrörelse.
