Befriande mänskligt
Foto: Adam Ihse / EXPONERA
Filmen går i ett tempo som förmodligen är ovant för de flesta i Sverige. Det finns heller ingen klassisk dramaturgi där ett mål syns i fjärran och spänningen byggs upp. Regissör Catalin Mitulescu verkar nästan snubbla på handling medan berättelsen pågår. Som tittare ställs vi utanför på ett sätt som känns okej. Vi får betrakta familjerna på håll. Skådespeleriet är befriande mänskligt. Det är naturligt och okonstlat, de är, de spelar inte. Doroteea Petre och Timotei Duma som syskonen i huvudrollerna är sällsynta fynd. Speciellt Petre utstrålar sådan skör men säker skönhet att det går att förstå varför människorna runt omkring henne intresserar sig för henne.
Däremot är tekniken under all kritik. Genom hela filmen doppas mikrofoner i bild, och ibland på ett ovanligt övertydligt sätt där även stativet är synligt. Till en början irriterar det och ger en amatörmässig känsla. Där "Så firade vi jordens undergång" värmer med sin naturliga glans faller den något på ett alltför fritt berättande utan mål. Det är en vacker blick in i vanliga liv bland stora världsfrågor. Och kärleken mellan syskonen är en av de finaste kärleksskildringar jag har sett på film på länge.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!