Det här är en panikkrönika. För första gången håller jag 2012 års nyårslöfte och skriver inte min krönika två månader i förväg. Nej, nu är det två timmar. Ungefär. Duktigt Anna! tänker jag. Fast, ja, det är ju inte min duktighet precis som lätt fram till löfteshållningen. Snarare en lucka i planeringen och en fråga om ett snabbt inhopp och självklart säger jag: Ja! Klart jag kan skriva! Klart till idag!
Det är som att få frågan Hur är det? och instinktivt svara Det är bra! Fast man är dunderförkyld, har sönderspruckna läppar som gör ondare än vad man någonsin kunnat tro att läppar kan göra, har en hemtenta, en B-uppsats, en andra-års-projekt-pjäs, en annan pjäs och en distanskurs-uppgift att göra i veckan och stressar ihjäl sig över det, känner att man hatar hela mänskligheten för de representanter för den som man stött på de senaste dagarna har varit idioter, samt tänker att tevetablån, framtiden och livet i allmänhet är ganska meningslöst.
Eller så är det som det här med föreningar. Jag funderar på att tatuera följande text i min panna: FRÅGA MIG INTE OM JAG VILL BLI ORDFÖRANDE I ER FÖRENING - DET VILL JAG INTE! Behöver jag säga något mer om min relation till föreningar - eller om min förmåga att säga nej?
Nej, det här krönikeskrivandet är inte riktigt så illa. Men vad ska jag skriva om? Jag går från redaktionen till tågstationen - promenader är alltid bra för kreativiteten, tänker jag, som använder knepet så ofta att det nästan kan räknas som ett missbruk. Ändå kommer inget självklart ämne upp.
Jag skulle ju kunna skriva om min resa till Kapstaden, som förra krönikan var en förberedelse för. Om att jag inte vågade smuggla med virknålarna i handbagaget, att jag gjorde ett par manliga sydafrikaner lite besvikna genom att inte vara lång, blond och snygg, att jag under en vecka där blev medberoende passiv rökare och för första gången insåg att jag saknar havet, att denna resa blir en livshändelse i min tidslinje på Facebook. Men redan innan jag hinner börja inser jag att jag vet ju fortfarande inte hur jag ska känna - mer än att jag är överväldigad. Kontrasterna som jag blev medveten om och som fick mig att tillbringa en halv eftermiddag som en liten gråtig klump på golvet. Hur ska jag skriva om dem och samtidigt få fram att det var den mest underbara grej jag någonsin gjort? Nej. Det måste tänkas igenom mer.
Jag skulle kunna skriva om våren. Om att jag går förbi träd med små rosa blommor i (jag tror att det är japansk körsbär, men jag har egentligen ingen aning). Och om hur jag då blir Så Sjukt Lycklig. Men det är ju lite banalt.
Jag når tågstationen utan idé. Jag ska nog tatuera in i pannan: BE MIG INTE AVGE NYÅRSLÖFTE - DET KOMMER BARA GÅ ÅT HELVETE!
