Bättre lär det aldrig bli
Bo Kaspers Orkester Louis DeGeer Publik: ca 1100 Betyg: ****
Mästerligt. Bo Kaspers Orkester blandade gammalt och nytt och det var svårt att sitta still under konserten i De Geer i fredags kväll. FOTO ROBERT SVENSSON
Foto:
Med första låten, titelspåret från senaste skivan Vilka tror vi att vi är, som ett ångande snälltåg med brett blås, tog Bo Kasper Sundström i sin sobra svarta kostym med oss på en musikalisk resa in i natten. Till sin hjälp hade han en sexmannaorkester som förutom de välbekanta ansiktena Fredrik Dahl på trummor, Michael Malmgren på bas och den skäggbeprydde allmusikanten Mats Asplén, också förstärkts med gitarristen Olle Gustavsson som såg ut som en 50-talsrocksnubbe på jazzkollo samt gamla rävarna Peter Asplund och Per Texas Johansson i blåssektionen.
Orkestern bjöd på mästerligt musicerande, blandade och gav av gammalt och nytt. Hitlåtarna är många och särskilt låtarna från albumet I Centrum är publikfavoriter. Det var tajt och fantastiskt välspelat men det tog ett tag innan publiken var helt med på noterna. Att sitta ner samtidigt som bandet på scenen av hela sitt hjärta uppmuntrade etill rörelse kanske kändes frustrerande, men efterhand började fötterna vippa i takt längs bänkraderna. Publiksamspelet kom igång på allvar när originalkvartetten satte sig vid scenkanten och levererade lysande versioner av "Det går en man omkring i mina skor" och "Svårt att säga nej". Bo Kasper har utvecklats till en självklar frontfigur som på sin breda norrländska berättade små anekdoter om stort och smått mellan låtarna, dansade och log.
Akustiken i konserthallen kom till sin rätt i lugnare partier där varje smeksam ton hördes tydligt. När bandet öste på för fullt blev dessvärre ljudbilden en smula slamrig och det var svårt att höra alla nyanser i musiken.
Bo Kaspers tar det bästa från ett vitt spektrum av musikstilar och skapar sin egen vardagspoesi med skenbar enkelhet och briljans. Ingen rör sig som Bo Kaspers på nostalgiska stadshotellsgolv med doft av 50-talsfilm. Välvispade trummor i blått sken, sorgsna saxsolon och spegelbollsglitter. Drygt två timmar, två inropningar och nästan trettio låtar senare klev publiken leende ut i kylan och mörkret med en skärva hoppfull sommarsvalka närmast hjärtat.
Så jobbar vi med nyheter