Föregångaren var en snarkfest av sällan skådat slag. ”Hobbit: Smaugs ödemark” är bättre, men långtifrån fantastisk. Än så länge fortsätter Hobbit-serien ändå mest att visa ”Sagan om ringen”-filmernas överlägsenhet.
”Smaugs ödemark” är inte riktigt lika barnslig som första Hobbit-filmen och den är överlag en klar förbättring. Berättandet tar oss fortfarande från punkt A till punkt B utan större komplexiteter i historien. En serie komplett osannolika, och därmed delvis ointressanta, slagsmålsscener leder till det slutligt omöjliga. Hjältarna klarar sig inte för att de har någon speciell kvalitet utan bara för att.
Vad som skiljer denna andra upplaga är att tempot hålls uppe. Publiken behöver inte titta på klockan eller önska sig ett slut eftersom det kommer vid rätt tidpunkt. När dvärgarna nu inte är ett gäng sjungande störningsmoment är det lättare att orka med berättelsen. Alverna tecknas med större nyanser. 3D-effekten är dessutom bland de bästa som någonsin har gjorts och känns extremt naturlig.
Sminkad till oigenkännlighet finns också Mikael Persbrandt som skinnbytaren Beorn. Han är med i cirka tre minuter men ska tydligen ha en större roll i nästa film.
Ska du se ”Hobbit: Smaugs ödemark” bör du även skippa HFR (high frame rate). Tekniken innebär att allt går lika snabbt som i verkliga livet, det ger filmen en nästan dokumentär känsla. Det i sin tur tar ifrån berättelsen del av dess sagokänsla. När Legolas hoppade och sköt i ”Sagan om ringen” dansade håret i luften och armarna flöt graciöst. Med HFR finns inte det kvar längre. Regissören Peter Jackson tycks vara långt mer intresserad av experiment med tekniken än själva berättelsen.