Bästa hittills om bästa landet - för vanliga då och för de rika idag
GÖRAN HÄGGVälfärdsåren W&W
Foto:
Sverige var ett föregångsland, bäst i världen vad gällde social trygghet, ekonomisk jämlikhet och hög levnadsstandard. Hur denna välfärd byggdes upp och åter rivs ner är vad Göran Hägg berättar om i denna märkliga bok.
Välfärden var ett socialdemokratiskt projekt. Det byggde på Ernst Wigforss efterkrigsprogram från 1944 och fick sin främste arkitekt i Gustav Möller som förespråkade generell välfärd, jämlikhet utan socialiseringar och trygghet utan ofrihet.
Men välfärdsbygget hade från början sina fiender. Efterkrigsprogrammet med sina tre huvudkrav - full sysselsättning, rättvis fördelning och demokrati i arbetslivet - var oacceptabelt för högern och folkpartiet. Och naturligtvis för de verkligt rika.
Borgerliga media och andra som i dag går makthavarnas ärenden berättar inte gärna om sånt som utmärkte det unika svenska välfärdssamhället. Progressiv skatt. En procents arbetslöshet (1950). Gratis sjukvård och vaccinering. Sjukförsäkring. Billiga bostäder. Fria skolmåltider med ordentligt käk. Fria läroböcker. Generösa studielån och bidrag.
Och så juvelen i välfärdsbyggets krona - ATP - den som jag lever på i dag men som Göran Häggs generation har små möjligheter att nå upp till med sina påtvingade spekulationer på fondbolagen.
Det märkliga med Göran Hägg är att han tycks veta allting. Litteratur, radio, teve, press, konst, mode, film, musik, allt betar han av på sin vandring genom de svenska årtiondena. I förbigående får man udda kunskaper som exempelvis vad förkortningen IKEA står för. Och så ett större sammanhang igen, hur vartenda skolbarn i Sverige blir tvåspråkigt och hur den goda engelskundervisningen och den kommunala musikskolan gör en unik exportprodukt som ABBA möjlig.
Så börjar förändringen, arbetarpartiets och landets. Socialdemokraterna låter sina gamla kämpar diskret försvinna, åldras i tysthet och glömmas av historien. Wigforss, Möller, Undén, Ulla Lindström& få skolbarn vet i dag vilka de var.
Hur ska man tolka inbromsningen under 70-talet? frågar Göran Hägg. Här tar svaren plötsligt slut.
Medan levande personer som Wigforss, Möller och Per Albin byggt välfärden är det en abstraktion, "högervinden", som rivit ner den. Här finns ingen Pirre Wallenberg, Nicolin eller Sture Eskilsson. Ingen av dem finns ens med i personregistret.
Näringslivets Timbro och "Arbetsgivareföreningens nya aggressiva strategi" nämns men utan närmare granskning.
Den 13 mars 1986 installerades Ingvar Carlsson som statsminister. Där börjar "historien om hur de system, institutioner och principer varpå välfärdsstaten vilar avskaffades&"
Från och med den knappa valsegern 1988 kunde Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink bedriva en skattepolitik som förordats av Ronald Reagan och Margaret Thatcher och åstadkomma ett totalt brott med den föedelningsfilosofi som välfärdspolitiken vilat på.
Sen kom privatskolor, reklam i radio och teve, statliga verks förvandling till affärsdrivande bolag, EU-medlemskap, fritt spritflöde, ökade löneskillnader -you name it, som det heter.
Så långt är jag enbart imponerad av den här boken och här borde jag sluta. Men något måste jag säga om Göran Häggs behandling av Olof Palme och hans öde.
Palmes sista regeringsperiod 1982 till 1986 var välfärdsstatens brittsommar, säger Hägg. Palme möttes med värme i det egna partiet. Men hatet från högern, där man tidigt sett Palme som förrädare och överlöpare, ökade nu ytterligare.
I beskrivningen vad som sedan hände följer Göran Hägg den officiella versionen utan minsta tvekan eller självständig reflexion. Nu ser jag att han varken läst Gunnar Wall eller bröderna Poutiainen eller den övriga hyllmeter som hittills skrivits om Palmemordet.
Men varför ska vi bekymra oss om det när ingen annan gör det? Låt inte denna lilla brist hindra dig från att läsa Göran Häggs bok om Välfärdsåren. Något bättre har jag hittills inte sett om hur Sverige blev världens bästa land att leva i - för vanligt folk då och för pampar och rikemän nu.
Så jobbar vi med nyheter