Då och då har kritik riktats mot prisnämndens val men i år känns det som priserna är synnerligen välmotiverade. De går till två musiker/kompositörer inom olika genrer som rivit barriärer, alltid gått vidare och som influerat mängder av musiker under lång tid.
Saxofonisten Sonny Rollins har sedan sin skivdebut 1949 testat olika sättningar och musikstilar för att hitta en bredd i sitt uttryck, bland annat var han den förste som bildade en trio enbart bestående av trummor, bas och saxofon (alltså utan piano). På det sättet läggs tonvikten på rytmiken snarare än harmoniken. Dessutom blir soundet råare och mer naket. Han har gått från jazz, latin och avantgarde till pop- och funkinfluenser under sin långa karriär och är "still going strong", i morgon uppträder han med sin grupp i Stockholms konserthus. Är man en representant för den ironiska generationen så kan man påminna sig signaturmelodin till "I manegen med Glenn Killing". Låten heter St: Thomas och är en typisk Rollins-låt med en enkel och påfallande glad melodi och stor improvisatorisk frihet.
Den andra pristagaren är kompositören Steve Reich. Sedan 60-talet har han varit tongivande bland de minimalistiska kompositörerna. Minimalismen kan ses som en reaktion mot atonalitet inom konstmusiken och betonar rytmik i hög grad. Tidigt blev Reich intresserad av afrikansk och balinesisk musik och det har kraftigt påverkat hans kompositionsteknik. Man kan säga att minimalism ofta betonar enkla melodier och rytmer som förändras i små steg och samverkar, en sorts musikaliska processer. Det skapar ofta en nästan meditativ känsla hos åhöraren men är ofta också krävande. Några centrala verk är Drumming från 1971 och Music for 18 musicians från 1974-76. Ett annat är Clapping music för två handklappande musiker. Jazzgitarristen Pat Metheny har spelat in verket Electric counterpoint 1989 vilket visar lite av verkens bredd.
Influenserna från Reich sträcker sig djupt in i populärmusiken, man kan nämna t ex King Crimson och Brian Eno men också upptäcka hur techno- och ambientmusik har tagit till sig många bärande element från minimalismen och Reich som för övrigt själv inte uppskattar att kallas för minimalist.
Två utmärkta val alltså. Fler kanske kan få upp ögonen för en av de intressantaste konstmusikaliska avstickarna på senare år som också är en sammansmältning av flera olika världsdelars kulturella uttryck. Dessutom är bägge pristagarna genreöverskridande i hög grad. Det är inte fel i dessa dagar.