Krönika
En av mina grannar heter Majlis. Hon älskar barn. Hon har visst jobbat på nåt barnhem. Nu är hon pensionerad men längtar tydligen tillbaka till jobbet. Varje gång vi träffas pratar hon om ungar och hur underbara de små liven är.
En gång hade hon i en grupp en flicka som tyckte synd om böcker. Flickan hade förklarat. Böcker står så instängda i bokhyllan. De är fångade mellan sina pärmar och vill egentligen komma loss, slippa ut, nå många människor och bli lästa och ompratade.
Majlis antog att det bara gällde barnböcker. Pelle Svanslös och Pippi Långstrump skulle kanske kunna känna sej instängda och längta ut, men den kvicktänkta flickan hade sagt att det gällde alla böcker, även de vuxenböcker som inte hade några bilder.
Alla böcker står instängda mellan sina pärmar och längtar ut. Sa barnet, för barn är ju så begåvade och kan säga så oväntade saker.
Jag är inte förtjust i barn. Jag kände att jag måste käfta emot.
Vadå barn! Barn är vi ju alla i början av vår tillvaro. Barndomen är ett skede i allas våra liv. Är vi klokare i början än senare i livet?
Många människor säger att de tycker om barn. Logiskt sett skulle det betyda att de tycker om sina medmänniskor i början av deras liv men slutar att gilla dem småningom.
Jag har skrivit många böcker för barn och ungdom. Det betyder inte att jag älskat barn. Det betyder bara att jag gillat goda recensioner och hygglig inkomst.
Se där – nu har jag kommit underfund med lite mer om mej själv. Och det har jag ett barn att tacka för.