PARADIS: HOPP
Cnema
Regi: Ulrich Seidl
I rollerna: Melanie Lenz, Verena Lehbauer, Joseph Lorenz m.fl.
3 klappor
Klockrent skådespeleri av unga amatörer, det lysande utformade tempot, långsamt men oerhört dramatiskt, och bildberättandet är det mest sevärda i österrikaren Seidls tredje film om tro, hopp och kärlek. Begrepp nog så laddade med innebörd och dramatiska möjligheter, ända sedan de gavs central position i Nya Testamentet. Samtidigt har jag en gnagande känsla av Seidls konstnärliga förmåga inte står på topp i den här filmen. Den är stark i enskildheter, men får aldrig ut något med riktig substans ur situationen.
En tonårsflicka skickas till bantningsläger och förälskar sig i en medelålders läkare. Han förälskar sig också, men inser allvaret och de olämpliga möjliga följderna av det hela, och tar sitt ansvar. Deras förhoppningar på kärlek och viktminskning slutar i ensamhet och besvikelse. Läkarvård och motion löser inte alla mänskliga behov.
Seidl och hans högt kvalificerade fotografer imponerar med bilder av överdrivet disciplinerad motion i grupp, i en jättebyggnad som ser ut som offentliga sjukhus brukar se ut. Bilderna av rum, korridorer, trapphus är mycket exakt gjorda, och kunde ramas in och visas på konstgalleri. Seidl gillar frontala, symmetriska tablåer med väl tilltaget avstånd till människorna. De uttrycker osentimental, kritisk granskning och har intressant likhet med både Michael Hanekes 1980-talsfilmer och med Stanley Kubricks marinkårsskildring Full Metal Jacket (1987), särskilt när den auktoritäre tränaren visar sig.
Seidl verkar vilja säga något om fetma som ett samhällsproblem, ungefär som sexturism (Paradis: Kärlek) och överdriven religiositet (Paradis: Tro). Men av ämnet får han bara ut halvlyckad satir, riktad mot institutioner med misslyckad pedagogik. Verksamheten lyckas aldrig intressera tonåringarna för bantning med hjälp av gymnastik och nya matvanor. Nattetid ägnar de sig i stället åt hetsätning eller fylla. Då blir bilderna väldigt livliga, med snabbrörlig handkamera kommer åskådaren nära ungdomarna då de får vara sig själva.