Bara en natt till och igen
Brittmarie Engdahl
Foto:
Säg emot om ni kan.
Visst minns man vissa? Som den där med tandvärk. Som den där när barnet kom. Som den när man först hade träffat drömprinsen. Som den som var fylld av gråt och den som var fylld av kärlek. Den som var oändlig och sömnlös fast man var blytung av trötthet. Den där när telefonen ringde och man dog ett tag, och så den där natten som aldrig blev till natt. Nätter på resa, nätter som varit fyllda av stjärnor och så dom där som plötsligt blev gryning fast man inte ville att dom skulle ta slut. Vilken tur att dom gjorde det.
Nätter av vaka och nätter på kanelen. Ni vet alla, de är ju halva livet.
Nu tror ni jag ska glida över i kulturnatten.
Och visst, grattis.
Fast just den natten, i motsats till de där man minns från långa livet, de glider samman till en.
Långt långt efteråt, när de där minnesnätterna har fått lite luddiga konturer, då påminns man hela tiden om kulturnatten. Eftersom den upprepas.
Det känns tryggt.
Jag tycker det är tryggt att se samma människor runt samma scener, vilsamt att se ungefär samma människor agera på scenerna också. Det är nog inte samma överallt, men lite lika.
Det är så händelserikt på norrköpingsvis den här natten så man kan sätta sig på en pub och ta en öl med någon man känner, inte göra ett dugg och tycka att man är med i alla fall. Eftersom det ändå är så omöjligt att vara med på allt. Jag vet många som gör så. Ut ska man, men sen är det inte så noga. Sitta på en stol och glo - och tycka att man är delaktig och ha jättekul. Eller åtminstone småtrivsamt.
Det är inte lite det.
Fast jag tycker förstås, naturligtvis och oo ja, att det är värmande stämning på gallerierna och kul att alla konstnärer är med i vimlet, några spelar ju till och med, att det är lite skillnad att komma till institutionerna när allt är lite annorlunda och festpyntat, eller att slinka in i Hedvig för att man hör så skön musik när man passerar eller att stanna till vid en dåligt upplyst plats och lyssna på den där poeten som plötsligt har fått en riktigt stor publik, folk som står stilla och lyssnar, mitt i bruset, och sen går iväg när det är slut - ofta med öppna ansikten.
Man behöver inte så mycket mer, inte nuförtiden.
(Hoppsan, falsk anspråkslöshet).
Hoppas nu att inget händer - händelser blir bara för dramatiska. Som Folkborgen. Vårt hus för samlade nöjesminnen. Inte mina så mycket kanske, men infödda norrköpingsbors. Fast visst, nån kul firmafest har vi haft där, någon danskväll tror jag jag satt där, några konserter har jag hört och så den där ryska baletten. Som det största. Si där, en rad minnen även för en inflyttad.
Men annars blir det nog som vanligt snart igen, huset kommer troligen att byggas upp och då står det återigen där som en påminnelse för människor som har haft trevliga kvällar där inne.
Och då har det ju egentligen inte hänt, inte förändrats så väldigt mycket.
Det var en natt bara.
Så jobbar vi med nyheter