Hannah Arendt är en verklig person, en tysk-judisk filosof, som i början 1960-talet kritiserades hårt för sina åsikter om människans ondska och några judiska ledares tillmötesgående mot nazismen under andra världskriget. Under rättegången mot en SS-officer, hög administratör av transporter av judar till koncentrationslägren, kom hon fram till att även byråkrater, som lyder order och saknar alla djävulska drag, kan vara onda och skyldiga till grova brott. Ondskans banalitet kallade hon det.
Filmen är en sorts hjältehistoria, som hyllar modet att tänka själv och säga vad man tycker offentligt. Tråkigt nog vill eller vågar filmmakarna inte göra livlig filmdramatik av det värdefulla, verklighetsbaserade ämnet. Det är torrt och fyrkantigt mest hela tiden.
Arendt älskar sin man och sina vänner, men helst ägnar hon sig lidelsefullt åt att tänka, skriva och rätta universitetstentor. Sina åsikter försvarar hon kraftfullt, arrogant enligt somliga, även när hon får fiender och förlorar gamla, döende vänner. Yttrandefrihet och sökande efter sanning och kunskap har sitt pris.
Om detta hade en begåvad manusförfattare kunnat skriva fängslande, ungefär som i Troells Dom över död man eller berömda teaterpjäser om historiska personer. Och då hade Barbara Sukowa kunnat visa mer av sin skådespelarbegåvning, som i Fassbinders Lola (1981) eller i Två tyska systrar (1981), den klart bästa av von Trottas filmer om tyska kvinnors idéer och vilja att påverka samhället.
Nu tycker jag att både Sukowas spel och själva filmen bara är väldigt lik många andra filmer, på bio och i TV, som ger klichébilder av offentliga personer som strider för en bättre värld.
