Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Både finlemmat och uttrycksfullt i De Geerhallen

NORDENS  VACKRASTE  VIOLINKONSERT  Norrköpings Symfoniorkester  Solist: Liza Ferschtman, violin  Dirigent: Thomas Söndergård  De Geerhallen, Norrköping  Musik av: Horneman, Sibelius, Prokofjev

Kultur och Nöje2009-09-12 03:00
Anna Sköldh
nMed en lekfull spark i baken kickades torsdagens konsert i De Geerhallen igång. Det var dansken Honemans uvertyr till sviten om slottsruinen Gurre som fick inleda kvällens fullmatade konsert. Här fick man till ett lystet symfoniskt flyt, lite smågulligt och frejdligt musicerande som gav mersmak. Plötsligt var uvertyren slut och jag skulle gärna vilja höra fortsättningen vid tillfälle. Mer nordiskt blev det med Sibelius Violinkonsert i d-moll - stor musik med tyngd och sälta. Solisten Liza Ferschtman hittade sin egen väg in i musiken och levererade en tight och subtil tolkning. Allegrots inledande dialog fick en ömsint framtoning som ledde vidare till ett laddat spel med full närvaro även i pauserna. Sökande och ödmjukt, nästan skenbart trevande letade sig solisten in i verket med allvarstyngt uttryck som grundton. Kadensens fick en skönt rå opolerad yta där utmejslingen skedde på insidan. Finlemmat och uttrycksfullt på samma gång! I den andra satsen hamnade vi rakt in i en bärighet utan svulstiga övertoner. Dirigenten Söndergård liksom smög in dynamiken i minsta lilla vrå och orkestern levererade en stabil och värdig grund åt solisten att bygga vidare på. I den sista satsen sprängde man alla gränser och det gäller att hänga med i tonaliteten. Här fanns en del missar både hos solist och orkester men det man tappade i precision tog man igen med muskelkraft. Det fanns en historia att berätta och jag vill gärna höra Liza Ferschtman ta vid där hon slutade den här kvällen. Än mustigare symfoniska klanger blev det i Prokofjevs
5:e Symfoni. Första satsens välpaketerade bitvis ogenomträngliga klanger lyftes upp ur orkestern. Man vinnlade sig om minsta lilla nyans i den stora flodvågen av ljudmassa. Ett ettrigt träblås pockade på och oroade med snabba profilerade insatser och fräscha klangkombinationer som krävde ett lyssnaröran på hugget. Adagiot gav inte samma självklara tolkning, man hittade inte riktigt in till varandra och en del vinklar och vrår förblev outforskade. Finalen däremot fick extra skjuts av ett trimmat slagverk som hjälpte till att maximera flödet och stadga upp det hela. De sista takterna fick en glasklar skjuts in i framtiden när en spetsat orkesterklang inte bad om ursäkt utan krävde sin plats.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje