Både dramatik och vemod
BITCHES BREW Crescendo Publik: ca 110***
Bitches Brews konsert var bitvis dramatisk, bitvis sprittande och ibland vemodig. Folkbladets utsända imponerades av de skickliga musikerna och den skenbara enkelheten i arrangemangen.
Foto:
Musik
Det finns så mycket nöje i att uppleva skickliga musiker på konsert. Bitches Brew spelade stilfullt och välrepeterat, vilket hördes tydligt i partier med unison sång och blås där varje ton och fras satt som spikad. Det var bitvis dramatiskt, bitvis sprittande och ibland vemodigt.
Kompsektionen med piano, bas och trummor rullade ut röda mattan för sången och blåset. Särskilt trumpetaren Ann-Sofi Söderkvist spred lite själfull värme över det något svalare bandet i egna kompositionen "I´m the wind". Sångerskan Berit Andersson har en klangfull, mjuk och ibland nästan lite sträv röst som inledningsvis påminde lite om Alice Babs, men kanske utan den senares lätthet.
Det var ett tag sen jag var på jazzkonsert och det är slående hur jazzen förmår att få medvetandet att vila i musiken. Den skenbara enkelheten i arrangemanget och melodislingorna som tvinnas runt varandra är en upplevelse. Crescendos lokal skapar en alldeles särskild, lätt nostalgisk stämning med salens rena linjer, träpanel och dämpade belysning.
Det faktum att bandet till större delen består av kvinnliga musiker betonades i både program och presentation, vilket kanske inte är så underligt då större delen av jazzutövare är män. Konferencierns klämkäcka utrop "Tjejerna anfaller på bred front, huka er gubbar" kunde jag dock ha varit utan.
Så jobbar vi med nyheter